Gästkolumn Reuters den 10 juni 1999STOCKHOLM, June 10 - I veckans gästkolumn uppmanar Olof Petersson, ordförande i Studieförbundet Näringsliv och Samhälles (SNS) demokratiråd, Sverige att skaffa sig en vision om EU:s framtida gestaltning. Sverige har ett demokratiskt underskott i sitt sätt att diskutera europafrågorna med sina medborgare, anser han.
Petersson är professor i statskunskap och forskningsledare vid SNS.
Nedan följer artikeln i sin helhet.
SVERIGE MÅSTE SKAFFA EN VISION OM EU:S FRAMTID
Europaval? Varken Europa eller val, varken viktiga Europafrågor eller traditionellt parlamentsval, har europeiska statsvetare påpekat. Sedan direktval till Europaparlamentet infördes 1979 har valtillfällena framför allt fungerat som betydelselösa opinionsyttringar över regeringarnas inrikespolitik.
Denna konventionella visdom kan nu ifrågasättas. Europaparlamentet har i dag fått en sådan betydelse att väljarna kan utöva reell politisk makt. Kommissionens avgång i våras illustrerade parlamentets nyvunna roll. För några månader sedan fastslog Europadomstolen i Strasbourg i ett principiellt viktigt mål att Europaparlamentet numera måste räknas som en riktig lagstiftande församling. Med Amsterdamfördragets ikraftträdande har parlamentets ställning ytterligare förstärkts.
Formellt kan Europaparlamentet hänvisa till att det vilar på folksuveränitetens grund. Reellt har det varit si och så med parlamentets representativitet. Valdeltagandet är lågt och dessutom sjunkande. En relativt stort grupp svenska väljare kommer nu, av allt att döma, att för tredje gången i rad avstå från att utnyttja sin rösträtt.
Valutgången för fyra år sedan stämmer också med det allmänna mönstret i de andra medlemsländerna. Stora partier och partier i regeringsställning får relativt sett färre röster än i valen till de nationella parlamenten. Europavalen blir ett tillfälle för missnöjda väljare att sända en signal genom att rösta på protestpartier och oppositionella småpartier.
Europafrågorna brukar spela en mycket undanskymd roll i valrörelserna. Det brukar vara den gamla vanliga inrikespolitiken som dominerar den debatt som eventuellt når ut till medborgarna. Sverige, och delvis Danmark, kan förefalla vara undantag. Europavalet har här blivit ett tillfälle för EU-motståndarna att ifrågasätta landets medlemskap i EU.
Politikernas utformning av valbudskapen förra gången bidrog till att göra Europavalet till en dålig repris av folkomröstningen året före. Väljarna utnyttjade valet att än en gång säga sin mening om medlemskapet. Tillfället var dock knappast det rätta. Frågan om Sveriges fortsatta medlemskap hör hemma i ett riksdagsval. Valet till Europaparlamentet bör däremot främst handla om vilken politik som Sverige skall driva i EU så länge vi är ett medlemsland.
Både partier och massmedier ägnar Europavalet mindre intresse och resurser än inrikesvalen. Bristen på politiskt ledarskap är iögonfallande. Intrycket är att många väljare därför inte tar valet riktigt på allvar. Det leder till att förtroendet för den representativa demokratin försvagas.
Europapolitiken hotar att splittra de gamla partierna och därför ligger politikerna lågt. Det är enklare och tryggare att vädra de gamla inrikespolitiska slagorden. Att formulera gränsöverskridande visioner för ett nytt Europa innebär risker för partisammanhållningen. De frågor som står på Europaparlamentets dagordning kommer därför sällan upp till diskussion inför de väljare som skall utse parlamentets ledamöter. Väljarna reagerar med misstroende.
EU har nu har nått så långt att det i demokratiskt hänseende inte finns någon möjlighet att vända tillbaka. Väljarna finner sig inte längre i den gamla ordningen. Europaprojektet, med dess förlängning i EMU, betyder nu så mycket för den enskilde medborgaren att det inte räcker med att landet har duktiga förhandlare i Bryssel.
Samtidigt finns skäl till oro. Förtroendekrisen är ett faktum. Bristen på konstitutionella reformer och oviljan att föra ut Europapolitiken till väljarna hotar demokratin inte bara inom Europeiska unionen utan också inom de enskilda länderna. Overksamheten gör bara saken värre.
En levande demokrati kräver ett offentligt rum, ett forum för informationsutbyte, kritik och öppen debatt. Alla medlemsländerna har problem när det gäller att få till stånd ett välfungerande offentligt rum i Europafrågorna. För Sveriges del är problemet särskilt stort, med tanke på hur starkt svensk politisk tradition betonar värden såsom förankring, saklighet och kunskap.
En europeisk forskargrupp har nyligen avslutat en kritisk granskning av svensk demokrati. Professorernas observationer redovisas i årets rapport från SNS Demokratiråd (Demokrati på svenskt vis, SNS Förlag, www.sns.se/dr). En av de svaga punkterna gäller det offentliga europeiska rummet.
Sverige har uppenbarligen stora svårigheter att utveckla sin nationella debattkultur till att även omfatta en europeisk debatt som präglas av ömsesidighet, saklighet och kontinuitet. Det finns därför skäl att påstå att Sverige som medlemsstat uppvisar ett demokratiskt underskott i sitt sätt att diskutera Europafrågor med sina medborgare. Frågan om det finns ett fungerande offentligt europeiskt rum i Sverige besvarar forskargruppen med ett nej.
Som medlemsland har Sverige en skyldighet att bidra till den europeiska framtidsdebatten. Mina europeiska kolleger pekar på att Sverige hämmas av att den konstitutionella utvecklingen släpar efter resten av Europa. Sverige har en bristfälligt utvecklad förståelse av rättsstatens och maktdelningens principer.
Svensk demokratidebatt står därför inför en dubbel uppgift. Inför ordförandeskapet första halvåret 2001 måste vi ha en genomtänkt vision om EU:s framtida gestaltning. Vi måste också ta oss an det växande demokratiunderskottet inom våra egna gränser.
REUTERS