Olof Petersson

De höga husen och den svaga staten

Konstitution och arkitektur har varit nära grannar genom idéhistorien. Ordet statsbyggnad vittnar om hur politikens tankevärld tagit intryck av byggenskapens metaforik. Politiska utopier har ofta fått formen av konstruktionsritningar för den perfekta staden.

Också arbetarrörelsens samhällsprogram kom att uttryckas i arkitektens, ingenjörens, byggherrens och byggnadsarbetarens perspektiv. Valaffischerna fylldes av svällande musklers fasta grepp om hammarskaften; i bakgrunden ledde det välkonstruerade brospannet in i en ljusnande framtid. Folkhemmet blev den bild som mer än andra kom att symbolisera välfärdssamhället. Yvonne Hirdman valde karaktäristiskt nog titeln "Vi bygger landet" för sin krönika över den svenska arbetarrörelsens historia.

Traumat blev desto större när stadsplaneringen och bostadsbyggandet omkring 1970 framstod som sinnebilden för politikens misslyckanden.

Rekordårens planeringsoptimism bröts hastigt av folkliga protester och kulturdebattens ifrågasättanden. Epitetet betongsosse gav associationer inte endast till den kroppsdel som befinner sig närmast regeringstaburetten utan också till det täta sambandet mellan politik och arkitektur.

Det politiska etablissemanget drabbades av en förtroendekris som det ännu inte hämtat sig från.

Enligt den vedertagna historieskrivningen är bilden klar. Socialdemokraternas katastrofala valförlust 1966 berodde på att Tage Erlander inte kunde besvara skjutjärnsjournalistens fråga om vad han som statsminister skulle råda det unga bostadslösa paret att göra. Valnederlaget blev startskottet för en intensiv statlig satsning på att få fram bostäder.

Den allmänna uppfattningen torde också vara att miljonprogrammet genomfördes med den starka statens hela arsenal av planbestämmelser, byggnormer och låneregler. Höghusområdena har därför kommit att framstå som ett monument över politikernas och administratörernas standardiserande centralstyrning.

Men avsaknaden av rejäla undersökningar innebär att uppfattningarna om denna viktiga del av vår nutidshistoria länge varit svepande och diffus. Forskningen om staden har hämmats av de akademiska revirgränserna.

Stadens utformning aktualiserar frågor som berör många olika ämnen, såsom sociologi, arkitektur, historia, konstvetenskap, statskunskap, ekonomi och kulturgeografi. Det ställs prov på vidsyn och bred vetenskaplig orientering för att nå fram till nyanserade slutsatser.

På senare tid har det framkommit forskningsresultat som ifrågasätter den konventionella historieskrivningen. Av särskilt intresse är Lisbeth Söderqvists avhandling om politik, planläggning och estetik i några Stockholmsförorter (Rekordår och miljonprogram, konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet 1999). Undersökningen bygger bland annat på en kartläggning av det politiska spelet bakom 1960-talets bostadsbyggande.

Lisbeth Söderqvist finner inget stöd för hypotesen att miljonprogrammet var något som rikspolitiker och statliga centralplanerare påtvingade en motvillig lokal opinion. Tvärtom var bostadsbyggandet resultatet av lokal förhandlingsplanering.

I stället för konflikter och motsättningar framträder en bild av lokal samstämmighet. Rekordårens områden med flerfamiljshus utformades i en samförståndskultur dominerad av kommunalpolitiker, arkitekter, byggherrar och byggnadsföretag.

Avhandlingen ger snarast en bild av den svaga staten. Bebyggelseutvecklingen styrdes inte av generalplaner. I Boo kom kommunalhusets mer eller mindre slumpmässiga placering av styra bostadsområdet. I Täby kullkastades bostadsplanerna när tunnelbanebygget inställdes. Generalplanerna fungerade inte heller som informella handlingsprogram. Förutsättningarna var osäkra och svåra att styra. Det blev i stället förhandlingar mellan markägare, byggföretag och kommunen som avgjorde.

Statens styrinstrument i form av normer och statliga lånebestämmelser var föga riktningsgivande och saknade avgörande betydelse för bostadsmiljöernas gestaltning. Det låg inget ödesbestämt i bostadsområdenas utformning. Höghus var endast ett alternativ bland andra. Bland de arkitekter som deltog i arbetet med Täby centrum fanns inget motstånd mot höghus, tvärtom. En arkitekter erinrar sig i efterhand: "Det var inne med höghus."

De statliga myndigheternas experter var, med något undantag, kritiska till höghus. Länsarkitekten var negativ till mastodonthuset i Täby och fann att en dispositionsplan för Flemingsberg var "bedövande". Även Bostadsstyrelsen var skeptisk till planernas storskalighet. Samma kritiska syn fanns hos Byggnadsstyrelsen och Statens planverk.

Man tvingas närmast dra slutsatsen att om de statliga myndigheterna hade fått bestämma så skulle inga höghus över huvud taget uppförts i Sverige vid den aktuella tiden.

Desto mer pådrivande var kommunalpolitikerna. Kommunerna uppfattade regionplanerna som alltför blygsamma när det gällde visionerna för utvecklingen. De ville ha kraftigare exploateringar i form av bostäder. Bakgrunden var den omfattande bostadsbristen i huvudstadsområdet. Därtill kom lokala maktambitioner. Ett nytt köpcentrum i Täby ansågs kräva ett stort och koncentrerat kundunderlag. Fler bostäder skulle också ge fler invånare och därmed fler skattebetalare.

Kommunerna hade viljan men inte alltid resurserna. Därmed framtvingades en nära samverkan med byggföretagen. Planläggningen överläts på exploatörerna och dessa kommunicerade med nyckelpersoner som hade anknytning till respektive kommunalnämnd. I Boo bidrog bristen på planeringskompetens och kommunal administration till att hela planläggningen överläts på HSB.

I detta insynsskyddade förhandlingsspel mellan ett fåtal personer spelade arkitekterna en betydelsefull roll.

Avhandlingen ger inget stöd för tanken att arkitekterna kördes över eller reducerades till en neutral utförarroll. Tvärtom framstår arkitekterna som energiska pådrivare.

Arkitekterna ansåg sig vara företrädare för en mer avancerad estetik än den genomsnittlige bostadskonsumenten.

Lisbeth Söderqvist finner att de arkitektoniska idealens strömningar återspeglas i de undersökta bostadsområdena. Täby är uttryck för en konstnärligt betonad modernism. Boken återger en modell över mastodonthuset. Arkitekten hade strävat att undvika "den taggiga och oroliga silhuett som så många höghusområden har". Författaren kommenterar att bilden "visar området som det tänktes upplevas på avstånd, likt en jättelik skulptur möjlig att uppfatta av den som i hög hastighet passerar förbi".

Brutalism och strukturalism präglade västra Orminge, som också fick sitt utseende av den industrialiserade byggprocessen. I efterhand menar den ansvarige arkitekten att det fanns tekniska förklaringar till det mesta som gällde husens utseende. De grå betongfasaderna ansågs ha en estetisk poäng, som skulle gått förlorad om husen hade färgats. Byggnadselementen var också praktiska att använda eftersom de kom färdiga från betongfabriken. De krävde dessutom mindre underhåll jämfört med färgade element, vilket gjorde att HSB gärna såg att de förblev ofärgade. Husens form bestämdes också av ambitionen att begränsa bygget till ett fåtal, standardiserade element.

Västra Flemingsberg formades av en funktionalistisk strömning som betonar byggforskning, industrialisering och stora, monotona bostadsområden. Bostadssociologer och andra experter deltog aktivt i planläggningen, men arkitekten behöll en överordnad roll. Variation eftersträvades icke.

I en intervju förklarar arkitekten bostadsområdets monotoni. "Man var inte rädd för att det blev maskinmässigt och repetetivt." "Det var estetiskt att inte ha något som sticker upp, vi ville ha en relativt jämn linje runtom."

Planerna på dessa huskolosser väckte tvivel redan på ett tidigt stadium. Arkitekten avvisade farhågorna som överdrivna. Han hävdade att husfasaderna i ett gatu- eller gårdsrum bara upplevdes till en begränsad del, ofta bara till någon vånings höjd. Den stora skalan skulle därför inte påverka upplevelsen av närmiljön.

Lisbeth Söderqvists avhandling ger anledning till flera reflektioner. Denna djupdykning i källmaterialet visar att historien inte var förutbestämd. Visserligen går det inte att bortse från diverse yttre förutsättningar av ekonomisk och teknisk natur, men kvar fanns ändå ett ansensligt handlingsutrymme. Miljonprogrammets bostadsområden hade kunnat se väsentligt annorlunda ut. Dagens boendemiljöer kan spåras direkt tillbaka till beslut där kommunalpolitiker, byggare och arkitekter bär ett personligt ansvar.

Arkitektkårens stora inflytande är också påfallande. Det moderna samhällets specialisering och komplexitet har lett till att en väsentlig del av maktutövningen ligger hos mer eller mindre självständiga professioner.

Beslutens kvalitet blir därmed i stor utsträckning beroende på i vilken usträckning som dessa autonoma yrkesgrupper kan upprätthålla och vidareutveckla sin professionalitet.

Läkare, jurister, forskare, journalister och många andra professioner befinner sig i samma principiella situation som arkitekterna. Rätt som det är kommer det en avhandlingsförfattare och synar korten.

Till sist kan man begrunda vad miljonprogrammets eftermäle får för konsekvenser för politikens tankevärld.

Kommer byggenskapens metaforer någonsin att återfå sin entusiasmerande kraft? Eller kommer kanske ett begrepp som folkhemmet att främst leda tankarna till en ödslig betongmastodont som åtminstone såg tjusig ut på ritbordet, möjligen också för den "som i hög hastighet passerar förbi"?

Olof Petersson
Professor i statskunskap, forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle