Olof Petersson

Etnologen i parlamentet

Även den moderna världen har sina stammar, riter och symboler. En etnolog har begivit sig på upptäcktsresa till ett exotiskt område: den franska nationalförsamlingen. Marc Abélès berättar att han snarast bemöttes välkomnande ("Un ethnologue à l’Assemblée", Odile Jacob, Paris 2000). Alla försäkrade att han hamnat rätt. Parlamentet är fullt av klaner, hövdingar och schamaner, berättade man.

Men Abélès blev snart varse att han riskerade att fångas av sin egen metod. De enkla parallellerna med antropologins modeller leder till schematiseringar och schabloner. Det behövdes inte många intervjuer och observationer för att upptäcka mångfalden och variationsrikedomen.

Stereotypen "kvinnliga parlamentsledamöter" upplöstes snart i en serie olika människoöden. Här finns Louise Moreau, gaullist, aktiv i motståndsrörelsen och befrielsen av Paris, en av dem som var med och grundade FN i San Francisco. Här finns också Yvette Benayoun-Nakache, socialistisk läkarsekreterare, med en far som varit aktiv i den judiska församlingen i Toulouse.

Detta mikrokosmos av det franska samhället består av personer som åtminstone har ett gemensamt: de har valts av folket. Också i denna hierarkiska beslutsmiljö med självmedvetna och härsklystna ämbetsmän omges de deputerade av en särskild auktoritet.

Etnologen jämför med de polynesiska hövdingarnas nana och är inte sen att lägga märka till de insignier och tecken som markerar de folkvaldas speciella status. De tilltalas "Monsieur le deputé" och "Madame la deputée", men duar vanligen varandra sinsemellan. En emaljkokard att fästas innanför vindrutan ger obestridliga fördelar i den parisiska trafiken. Nationalförsamlingen i Palais Bourbon bildar en egen liten värld med resebyrå, frisör, läkare och barer.

Om inte annat så går det att urskilja en parlamentsledamot på sättet att gå. Folkvalda har viktiga uppgifter och mycket att göra. Oavsett kön, ålder, region och partitillhörighet tillägnar de sig en rask och beslutsam gångart. De har ett alldeles speciellt sätt att gå ut och in i hissar och att med några viga kliv äntra talarstolen. En sträckt bröstkorg gör att de kan höja blicken ovanför vardagens detaljer.

Den artige etnologen står just i begrepp att hälsa på gårdagens intervjuobjekt, men finner att denne snabbt skrider förbi utan att ens notera vem det är som passerar i korridoren.

Marc Abélès märker själv hur han gradvis förändras. Den trevande besökaren, som omedelbart väcker vaktmästarnas uppmärksamhet, omvandlas till en målmedveten deltagare i en serie samtal, möten och sammanträden. Så småningom smälter observatören så in i miljön att han kan följa parlamentets inre arbete. Boken redovisar hur lagstiftningsarbetet växer fram steg för steg.

Det är här som forskaren finner att hans observationer inte stämmer med mediernas gängse bild. Allmänheten får mest se partiledarnas rituella ordväxlingar under tisdagseftermiddagarnas frågetimma. Parlamentet framstår som en arena för muntliga fejder.

Etnologens stora upptäckt är att parlamentets dolda värld är skriftlig. Han imponeras över den möda som läggs ner på ordval, formuleringar och paragraftexter.

Ett av bokens kapitel har fått rubriken "Lagfabriken" och framställningen fylls av hantverkets och snickeriets metaforer. En parlamentsledamots status bestäms ingalunda endast av retorisk glans, utan i minst lika hög grad av förmågan att behärska sitt sakområde och att översätta politiska visioner till juridiska termer.

Något som förenar de folkvalda är oron för att allmänheten har felaktiga föreställningar om parlamentet. De är medvetna om att politikermisstron är utbredd och är mycket känsliga för antiparlamentariska stämningar. Ofta skyller parlamentarikerna på medierna.

Men Abélès konstaterar att parlamentet självt bär en stor del av ansvaret. Fångad av sina traditioner och riter har nationalförsamlingen haft svårt att förnya organisation och arbetssätt. Behovet av modernisering är desto mer påkallat som stora förändringar i politik och ekonomi har förändrat förutsättningarna för nationellt baserade parlament.

Särskilt för Frankrikes vidkommande har konstitutionella förändringar spelat stor roll. Med de Gaulles makttillträde och den nya författningens tillkomst 1958 fick parlamentet radikalt ändrade arbetsvillkor. Den gamla fjärde republikens instabila regeringssituation hade givit de parlamentariskt baserade kompromisserna en nyckelroll. Med femte republiken beskars parlamentets inflytelsemöjligheter, inte minst över statsbudgeten, och makten försköts till den verkställande makten, det vill säga till presidenten och, under senare år, till premiärministern och regeringen.

Också andra faktorer har påverkat parlamentets ställning, omständigheter som också gör sig gällande i andra av Europas länder. De senaste två årtiondenas decentralisering har givit kommuner, departement och regioner vidgade befogenheter och därmed berövat den centrala statsmakten viktiga styrinstrument. Samtidigt innebär den europeiska integrationen att gamla nationellt baserade maktcentra som parlament och finansministerier minskar i betydelse.

Därtill kommer förändringarna i kommunikationsmöjligheter som gör att parlamentet som debattarena fått allt hårdare konkurrens av massmedier och ny informationsteknologi.

Det bör emellertid tillfogas att nationalförsamlingen inte förhållit sig helt passiv till dessa omvärldsförändringar. Inom huset ökar användningen av datorer, trots traditionalisternas höga värdering av blyertsstift och kulspetspenna som instrument för lagtextsförfattande.

Sedan mars i år har nationalförsamlingen en egen tevekanal, som den från slutet av april delar med parlamentets andra kammare, senaten. Belackarna har redan fått backa eftersom tittarsiffrorna blivit högre än väntat.

Liksom C-Span i USA och Phoenix i Tyskland visar det franska exemplet att det finns en relativt stor efterfrågan på oredigerade tevesändningar från kammardebatter, utskottsförhör och presskonferenser. Frågetecknen får snarast placeras vid de länder där parlamentet ännu förhåller sig passivt till sådana initiativ.

Marc Abélès menar emellertid att nationalförsamlingen har gjort sig skyldig till stora underlåtenhetssynder inom andra områden. Parlamentet förfogar över tre områden där det finns stora möjligheter till förnyelse. De folkvalda i nationalförsamlingen har ansvar för väljarkontakter, lagstiftning och granskning.

Det ligger i sakens natur att väljarkontakterna utgör själva grundvalen för parlamentets arbete. Åter debatteras mångsyssleriet i fransk politik. Kritiken mot "cumul des mandats" har lett till olika former av lagstiftning för att förhindra att enskilda politiker samlar på sig flera olika förtroendeuppdrag. Samtidigt är kombinationen av parlamentsledamot och borgmästare av tradition en nyckelfaktor i fransk politik.

Efter sin vistelse i nationalförsamlingen för Abélès ett besinnande resonemang inför utsikten av långtgående begränsningar i möjligheten att förena olika uppdrag. Risken är att parlamentsledamöterna förlorar ytterligare en förbindelselänk med folkets djupa lager. Politikerrollen kan därmed bli ännu mer professionaliserad och parlamentarikerna alltmer isolerade i sin egen lilla avgränsade värld.

Det är just variationsrikedomen, mötet mellan medborgarföreträdare med helt olika bakgrund och erfarenheter, som ger parlamentet dess vitalitet.

Förutom den lagstiftande uppgiften har parlamentet också det yttersta ansvaret för kontrollen av den offentliga sektorn. Abélès menar att nationalförsamlingen inte har skaffat sig tillräckliga resurser för att kunna undersöka, utreda och analysera.

Särskilt mot bakgrunden av antalet skandaler och affärer, och med beaktande av allmänhetens försvagade förtroende för politikens institutioner, ligger här en viktig uppgift och väntar. En slagkraftig granskning skulle emellertid kräva att parlamentet förmår att lyfta sig över det partipolitiska gnabbets nivå.

Vad som främst oroar Abélès är att parlamentet håller på att förlora sin identitet. Lösningen av den representativa demokratins aktuella förtroendekris ligger inte att leta efter den ena eller andra kommunikationsteknologiska innovationen, utan att finna tillbaka till grundidén: debatten. Ingen annanstans finns denna arena för samtal och beslut om samhällets framtid.

Den avgörande symbolhandlingen i parlamentets vardag är det ögonblick när talmannen proklamerar att förhandlingarna inleds: "la séance est ouverte". Därmed skapas en mötesplats, ett rum för offentlig debatt. Debatten i den representativa demokratin har flera aspekter. Ledamöter talar med varandra, för intressegrupper och till allmänheten. Kvaliteten i detta meningsutbyte har avgörande betydelse för det demokratiska samhällets självreflektion.

Men den moderna demokratin är inte endast en samtalsdemokrati, utan har också blivit en förhandlingsdemokrati. De folkvalda har förvandlats till experter på att förmedla ekonomiska och sociala grupperingars speciella intressen. Parlamentet reduceras därmed till en maskin för att kompromissa fram beslut som nödtorftigt tillgodoser olika intressegrupper. Abélès ser med bekymmer Europaparlamentet som sinnebilden för denna förhandlingsparlamentarism. Lobbygrupper formulerar alternativen och den som ropar högst vinner; författaren utgav 1992 en bok om dagligt liv i Europaparlamentet.

Etnologens granskning utmynnar i en återupptäckt av samtalsdemokratins företräden. Det är lagstiftningen som är det parlamentariska arbetets hårda kärna. Denna kollektiva ansträngning att ge ord åt strävanden och önskningar, ord som i form av lagtext skall förändra samhället, kommer inte fram i dagens bild av det parlamentariska spelet. Forskaren förvånar sig över att utskottsöverläggningar och andra viktiga mötesplatser förblir slutna för omvärlden. Parlamentet döljer sin bästa sida.

Nej, nationalförsamlingen är inte platsen för tomma ritualer och ihålig formalism, avslutar Abélès. Meningsutbyte, offentligt samtal och lagstiftning är oskiljaktiga delar av den representativa demokratin. Frågan är vilken roll som dagens samhälle vill tilldela politiken.

Utmaningen är att ge utrymme för en större mångfald av politiska uttrycksformer och samtidigt behålla anknytningen till de parlamentariska institutionernas offentliga makt.

Olof Petersson
Professor i statskunskap