Regeringsformen är den av Sveriges grundlagar som behandlar politikens spelregler. I år har det gått trettio år sedan riksdagen fattade det slutliga beslutet att byta ut 1809 års regeringsform mot en ny. Men i själva verket återstår inte mycket mer än hälften av paragraferna i den lydelse de hade 1974.

Sverige tillhör de demokratier som oftast ändrar sin grundlag. Att det finns behov att så ofta revidera grundlagstexten tyder på att den inte har fått en tillfredsställande utformning. Regeringens beslut att tillsätta en ny författningsutredning är ett erkännande av att regeringsformen är i behov av reparation. Men det lär inte räcka med att lappa och laga i den nuvarande regeringsformen. Sveriges konstitutionella problem går djupare än så. Som forskare har vi under de senaste åren medverkat i ett omfattande forskningsprojekt om svensk författningspolitik. Huvudslutsatserna presenteras i årets rapport från SNS Demokratiråd (Demokratins grundlag, SNS Förlag). Några av specialundersökningarna utkommer nu i boken Konstitutionell demokrati. Forskningsresultaten visar att grundlagens defekter bildar ett mönster.

Huvudtanken bakom 1974 års regeringsform var missriktad. Den uttryckliga ambitionen var att grundlagstexten ska hållas fräsch som en beskrivning av det politiska systemet.

Därmed blir frekventa ändringar snarast något eftersträvansvärt, ett sätt att undvika att texten blir omodern och behöver tolkas. Och ändringarna blir sällan föremål för bred offentlig debatt. Grundlagsfrågorna behandlas internt inom det politiska systemet. Man kan därför karaktärisera dagens svenska grundlag som politikernas egen ordningsstadga. Det historiska arvet är tydligt. Sveriges första grundlag, 1634 års regeringsform, var främst en förvaltningsordning för staten. De enskilda individerna dyker egentligen upp först genom rättighetskatalogen i 1974 års regeringsform.

Alternativet till en grundlag med ambitionen att spegla det faktiska styrelseskicket, där konstitutionen genom sin detaljeringsgrad och aktualitet blir liktydig med en beskrivning av några empiriska huvuddrag i landets styrelsesätt, är en normativ konstitution. En sådan konstitution befinner sig överst i ett hierarkiskt ordnat system av rättsregler och är i princip bindande även för lagstiftaren. När konstitutionen bildar en överordnad rättsnorm och är betydligt svårare att ändra än annan lag kan den också bli viktig som politiskt redskap.

I Sverige är det inte alltid självklart att man håller grundlagen levande som riktmärke. Och ett jämförande perspektiv visar att det är relativt lätt att ändra i svenska grundlagar - visserligen fordras dubbla beslut, men det räcker med enkel majoritet. Genom utvecklingen under de senaste årtiondena är nästan alla demokratiska konstitutioner i Europa numera av normativ karaktär. Sett i historiskt perspektiv kan denna förändring utan överdrift karaktäriseras som dramatisk. Allt utländskt behöver förvisso inte vara eftersträvansvärt, men det faktum att Sverige släpar efter den europeiska utvecklingen i detta avseende utgör en allt större nackdel.

Sverige kan nämligen inte tillgodogöra sig de stora fördelar som är förknippade med den konstitutionella demokratins styrelseskick. Det kan också försvaga Sveriges ställning i Europa.

Konstitutionell demokrati innebär en förening av rättsstat och folksuveränitet. Det innebär att man inte, som så ofta i svensk inrikesdebatt, behöver se förhållandet mellan juridik och politik som ett nollsummespel. Tvärtom kan ett styrelseskick utformas så att konstitution och demokrati förstärker varandra. En enhetlig, stabil och förutsebar rättsordning är grundläggande värden för konstitutionell styrelse. Dessa värden har bättre förutsättningar att förverkligas om styrelsen är demokratiskt legitim, d v s om medborgarna accepterar och ger sitt samtycke till det regelsystem och de institutioner som de lever under.

Demokratins värde, folksuveränitet, kan bättre förverkligas om folket kan utkräva ansvar av de styrande, om majoriteten främst styr genom generella rättsregler och om den offentliga makten utövas opartiskt, med det gemensamma intresset som avgörande måttstock.

Tyngden av politiska beslut i form av konstitution och lag ökar om det finns oberoende institutioner som ser till att reglerna respekteras i varje enskilt fall. Därmed ökar också demokratins handlingsförmåga. Därför är frågan om författningens utformning inte bara en angelägenhet för politiker och experter. Sverige behöver en kortare och mer koncis grundlag som inriktas på statsskickets överordnade principer. Med en sådan konstitution skulle folksuveräniteten komma till tydligare uttryck och få ett effektivare instrument.

En ny grundlag framstår därför som en av de mest angelägna demokratireformerna.