Olof Petersson

Vi är alla makthavare, säger den moderna politiska teorin

Svenska Dagbladet, Samtider, 27 september 1998

Hur skall det politiska beslutsfattandet organiseras så att det befrämjar ett meningsfullt individuellt liv, ett produktivt näringsliv, ekologiskt ansvar och rättvisa för framtidens generationer?

Svaret är att vi inte behöver uppge demokratins och humanismens grundläggande värden, men att vi måste tänka om när det gäller en hel del av de praktiska medlen. De politiska institutionerna är inte avpassade till dagens samhälle. Vi måste också skaffa oss en bättre förståelse av vad det innebär att vara medborgare i en demokrati.

Bara på några få årtionden har det moderna samhället genomgått flera grundläggande förändringar. Nationalstatens enhetskultur har ersatts av den globala kulturens kreolisering. Strävan efter socialgruppsbaserad reformpolitik överskuggas av tendensen till differentiering och livsstilar. Organisation och hierarki blir mindre viktiga än omorganisation och nätverk. Fasta identiteter efterträds av flytande och multipla tillhörigheter. Permanent representation ersätts av tillfälligt företrädarskap.

Detta perspektiv bildar utgångspunkten för en ny bok av professorn i politisk teori vid universitetet i Leiden, Herman van Gunsteren (A Theory of Citizenship: Organizing Plurality in Contemporary Democracies, Westview Press 1998). Det är ingen tillfällighet att det är en holländare som står som författare. Nederländerna har tydligare än kanske något annat land fått erfara vad det innebär när ett samhälle med fast organiserad struktur börjar eroderas av individualisering och globalisering.

Herman van Gunsteren vann på sjuttiotalet uppmärksamhet i internationell samhällsvetenskap med sin avhandling om den centralstyrda planeringens misslyckanden (The Quest for Control, 1976). Redan då anades att de politiska institutionerna var illa anpassade till de nya samhällsformer som började skönjas. I dag kan man bara konstatera att den faktiska utvecklingen har gått vidare i rasande takt, men att de tröga institutionerna släpar efter.

Den nya bokens huvudtes är att det finns ett nära samband mellan demokratins medborgarskap och politikens institutioner. Medborgarskap är demokratins dynamiska organisationsprincip. Konstitutionens uppgift är att definiera och upprätthålla medborgarskapet. Medborgarskapet ger den enskilde individen ett medansvar i landets styrelse. En medborgare är därmed på en gång styrande och styrd: "citizens of a republic are both rulers and ruled". Alla är makthavare.

Detta politiskt baserade medborgarskapsbegrepp skiljer sig från flera andra definitioner. Att vara medborgare är enligt detta synsätt något mer än att rent statsrättsligt tillhöra en stat. Det är däremot snävare än de teorier som vill likställa medborgarskap med summan av individens alla rättigheter. Att ha rätt till ett antal sociala förmåner gör en inte till medborgare i van Gunsterens mening.

Närmare bestämt menar författaren att en medborgare både tillhör och konstituerar en politisk gemenskap. En sådan politisk gemenskap omfattar inte endast ett antal individer utan också en mängd olika grupperingar med olika syften och inriktning. Den politiska gemenskapens syfte är att göra det möjligt för dessa olika grupperingar att vidmakthålla och utveckla sin särart. Politikens uppgift är att organisera mångfald.

Att vara medborgare kan närmast likställas med att inneha ett ämbete. Gränsen mellan väljare och valda blir därmed flytande. Varje enskild individ har ett fortlöpande ansvar för att upprätthålla demokratin. En förtroendevald är egentligen bara en vanlig medborgare som för en viss period fått vissa särskilda uppgifter.

Den representativa demokratin framstår därmed i något annorlunda dager än den gängse. De valda kan knappast längre bedömas efter sin förmåga att transportera ett antal färdigförpackade åsiktspaket. Andra egenskaper träder i förgrunden och politikerrollen får därmed ändrad innebörd. Uppträder den förtroendevalde som ett medborgerligt föredöme? Politisk representation blir en fråga om att ge och att ta tillbaka förtroende.

I polemik mot andra teoretiker hävdar van Gunsteren att medborgarskapets mening varken är några eviga och fasta värden eller något avlägset mål. Kärnan är i stället den praktiska handlingen. Det avgörande är om folk handlar på ett sådant sätt att det skapar och upprätthåller medborgarskap. Denna definition är på en gång snäv, eftersom den koncentrerar sig på politisk jämlikhet, och samtidigt vid, eftersom principen tillämpas på många av samhällslivets sfärer.

Därmed formar sig boken till en skiss till pluralismens politiska teori. Mångfald har ett värde i sig. Förnyelse och variation är betingelser för kreativitet. Friheten ökar om individen kan välja mellan många olika handlingsalternativ. Om alla vore lika så skulle det inte äga rum någon utveckling. Ett samhälle som rymmer många olika slags erfarenheter står bättre rustat i en omvärld som kräver flexibilitet, innovation och anpassningsförmåga. Pluralism är en central beståndsdel i ett öppet, dynamiskt samhälle.

Åtskilliga teorier om pluralism utgår från att samhället består av ett antal bestämda kategorier såsom religiösa grupperingar, etniska minoriteter eller samhällsklasser. Men i den teori som utvecklats med utgångspunkt i den holländska erfarenheten är synsättet annorlunda. Det finns inga fasta, naturliga samhällskategorier. Samhällets indelningar är konstruerade av människor. Varje individ måste ta eget ansvar för sina kategoriseringar. Den mentala kartan över samhällets landskap är inte given eller något som kan överlämnas till experter. Envar blir sin egen kartograf.

Liksom andra färdigheter krävs det viss träning och utbildning för att kunna fungera som ansvarstagande medborgare. Betydelsen av formell utbildning kan visserligen inte förnekas, men demokratins viktigaste utbildningsanstalt är den politiska processen. Endast genom praktiskt engagemang skapas medborgare. Det avgörande att kunna förena generella principer med konkreta val. I det praktiska omdömet röjs den reflekterande medborgaren. Den enskilde individen deltar inte endast i pluralismens faktiska organisering utan också i diskussionen om vilka normer som skall styra samfälligheten.

Författaren ställer sig kritisk till dagens vurm för konsensus och identitet. Att ensidigt hävda värdet av enhällighet och samtycke hamnar lätt i strid med pluralismens betoning på artrikedom och positiva syn på avvikande uppfattningar. Diskussioner om etiska problem är utvecklande, men det är fruktlöst att söka den moraliska grunden för hela samhällslivet. I stället rekommenderas konflikternas hälsosamma diet.

Det som förenar är det som skiljer. Att vara medborgare är att lära sig leva med olikhet. Jämlikhet är att alla har rätt att vara olika och att söka förverkliga sina egna livsprojekt.

Pluralismens samhälle hotas om befolkningsgrupper blir alltför isolerade från varandra. Samtidens europeiska historia har sett alltför många exempel på etniskt definierad ödesgemenskap. Det viktiga är att individen själv kan välja identitet och att det är både acceptabelt och önskvärt med multipla identiteter. Frågan om en muslimsk flicka skall få bära slöja i skolan besvarar van Gunsteren med: javisst, men hon skall heller inte tvingas.

Boken refererar en principiellt intressant diskussion bland holländska homosexuella. En etablerad organisation sökte stärka de homosexuellas rättigheter genom att skapa förståelse för vad det innebar att vara homosexuell. Organisationen utsattes emellertid för kritik från de egna leden eftersom den bild som spreds gav intrycket att alla homosexuella såg ut på ett visst sätt. Grupptänkandets kategorisering dolde den individuella mångfalden.

Det nära sambandet mellan politikens institutioner och demokratins medborgarskap gör att institutionernas kris också är medborgarskapets. Som vi kunde visa i den senaste rapporten från SNS demokratiråd (Demokrati och medborgarskap, SNS Förlag 1998) finns det flera oroande tendenser när det gäller svenskarnas politiska engagemang. Deltagandet i politik och föreningsliv sviktar. Eldsjälarna blir allt färre. Bristerna när det gäller grundläggande kunskaper om det demokratiska systemet speglar en politisk analfabetism.

Ett av de mest anmärkningsvärda resultaten var klyftan mellan medborgarskapets ideal och verklighet. Tillfrågade om vad de själva ansåg utmärka en god samhällsmedborgare betonade de tillfrågade en kombination av kritisk rationalism, laglydighet, solidaritet och politisk delaktighet. Många ansåg sig relativt väl uppfylla dessa krav, men i flera fall hade man föreställningen att andra människor var illojala och osolidariska.

Uppenbarligen finns det utbredda missuppfattningar om hur dagens svenskar ser på sitt samhälle. Därmed bildas en ond cirkel. Visserligen kan många tänka sig att samarbeta, men om de tror att andra bara är egoister så minskar den egna samarbetsbenägenheten och därmed tenderar bilden att bli självuppfyllande.

Demokratin skiljer sig från andra samhällsformer eftersom den bygger på samarbete, dialog och beredskap att leva tillsammans under fredliga former. Mångfald kräver vidsynthet och tolerans. Är dagens svenska offentlighet är så organiserad att den befrämjar detta samtal medborgarna emellan?