Olof Petersson

Uttåget från det gemensamma

Svenska Dagbladet, Samtider, den 28 november 1998

Om interaktiv är att vara aktiv tillsammans med andra är interpassiv att vara samfällt passiv. Det ligger i sakens natur att passiviteten är svårare att analysera och förstå än aktiviteten. Passivitet är frånvaro av något. Frågan är hur man skall tolka tystnad.

Samhällsforskarnas undersökningar av den politiska människan har mycket handlat om att klassificera de olika uttrycken för politiskt deltagande. Valdeltagande och andra former för engagemang i den representativa demokratins institutioner skiljs från exempelvis personliga kontakter och okonventionella demonstrationsaktiviteter.

Forskningen har också hunnit tämligen långt i kartläggningen av det politiska deltagandets variationer. Ekonomiska och sociala resurser i form av inkomst, utbildning och härkomst spelar uppenbarligen stor roll, men så gör också institutionella faktorer såsom tillgången till organisationer och möjligheter till samfällt handlande.

Har man beskrivit betingelserna för högt deltagande så har man givetvis även indirekt tecknat det låga deltagandets porträtt. Föga överraskande visar statistiken att de som sällan eller aldrig deltar i politiska aktiviteter i allmänhet kännetecknas av låga inkomster, kort utbildning och stort avstånd till det organiserade föreningslivet.

Men frågan är om dessa sociologiska satellitbilder berättar så mycket om de mer intrikata orsakerna till variationerna i politiskt deltagande. Särskilt frågorna om de kortsiktiga skiftningarna lämnas mestadels obesvarade. Varför sjönk valdeltagandet så att numera nästan var femte svensk avstår att utnyttja sin rätt att rösta i valet till riksdagen?

Som alltid kommer svaret att bero på vilket teoretiskt perspektiv som man anlägger. Den på de yttre betingelserna fixerade sociologen skulle hänvisa till de påvra boendemiljöernas och de normnedbrytande strukturernas vanmaktsskapande verkan. Den ekonomiskt inspirerade nyttokalkylens analys skulle peka på att kostnaderna för att deltaga numera kraftigt överskrider den personliga vinningen; mer rationellt är att åka snålskjuts på andras samhällsinsatser.

Båda dessa tolkningar förbiser emellertid att många människor inför valet att välja tar hänsyn till hur andra människor resonerar i samma situation. Människan som samhällsvarelse tar allt större intryck av bilden av människan som samhällsvarelse. Sofflocksliggaren är inte längre en ensam och isolerad individ. Tystnad har blivit ett kollektivt uttryckssätt. Medborgarnas interpassivitet dyker upp som en politisk nyckelfaktor.

Begreppet åskådardemokrati, Zuschauerdemokratie, har blivit ett av den tyska samhällsdebattens slitna växelmynt. Dagens medborgare avstår i allt större utsträckning från att själva engagera sig i föreningar och politiska partier. I stället väljer de att följa spektaklet som passiva åskådare.

Länge trodde vi att Sverige även i detta avseende var ett undantag. Åtminstone fram till slutet av åttiotalet fanns det trygga belägg för att svenskarna blev alltmer engagerade som politiskt aktiva medborgare. Vår senaste rapport från SNS demokratiråd (Demokrati och medborgarskap, SNS Förlag 1998) visar emellertid att bilden nu måste revideras. Under de senaste åren har det blivit allt färre som själva ställer upp och engagerar sig för att förändra samhället.

Det ända skälet att nu undvika ordet åskådardemokrati är att det riskerar att ge en alltför ljus bild. Även åskådarna blir allt färre. Läktarna glesnar. Det finns förvisso ett stort samhällsintresse, inte minst bland ungdomar, men engagemanget går de etablerade institutionerna förbi.

En nyhet i demokratirådets undersökning var att det sjunkande deltagandet inte enbart var att hänföra till stegrad vanmakt. Det finns numera såpass många högutbildade, yngre män som medvetet väljer bort politiken att de är synliga för blotta ögat i ett riksrepresentativt befolkningsurval. Därmed måste ett av maktforskningens huvudpostulat skrivas om.

Hittills har man utgått från att politisk makt alltid är eftersträvansvärd och att det endast är tillgången till ekonomiska och sociala resurser som avgör varför vissa individer blir mer framgångsrika än andra. Nu kan man inte längre betrakta denna utgångspunkt som självklar. Här finns nu en ännu så länge liten, men nu ökande, grupp av starka och framgångsrika människor som avstår från att vara med i den politiskt organiserade gemenskapen.

Undandragandets strategi kan säkert vara rationell sett i den starkares kortsiktiga perspektiv. Varför ödsla sin dyrbara tid på utdragna möten och ineffektiva samtal med oviss utgång. Uttåget från det gemensamma får desto större konsekvenser för det demokratiska systemet. Idéerna om universalism, representativitet och lika värde förfelas om att allt fler drar sig ur den politiska samfälligheten. Medborgarskapstanken urholkas inifrån.

I förlängningen hotar samhällets implosion. De inrikespolitiska kommentatorerna måste kanske plocka fram skrifterna från åttiotalets postmoderna kulturdebatt. Jean Baudrillard frammanade betydelsernas sammanbrott, en panik i ultrarapid. Gunnar Pettersson skrev i sin bok Idiotikon (Janus Förlag 1985) om en stum diaspora. Det har redan förflutit ett årtionde sedan Lars Nittve introducerade Moderna Museets stora utställning Implosion med bilden av ett svart hål, ett elektroniskt gravitationsfält av tecken och digitala koder som sugs upp, slukas, neutraliseras och försvinner.

Det var heller knappast av en tillfällighet att temat för humanistdagarna i Lund härom året hade tystnad som tema. En av talarna var filosofen Wlodek Rabinowicz. (Anförandet är återgivet i volymen Tystnader, redigerad av Hans Andersson och Eva Österberg, Studentlitteratur 1997.) Rabinowicz påpekade att tystnad kan vara en viktig spelhandling. Med spel avses varje interaktion mellan ett antal aktörer, där varje aktör bestäms hur denne och de andra aktörerna väljer att handla. Även tystnad kan utgöra ett meddelande.

Det verkar som om samhällsteorierna går ner i spagat. Å ena sidan finns detta ökade intresse för tystnaden som uttrycksmedel. Å andra sidan står den i dag dominerande tankeriktningen i demokratidebatten, som betonar samtalet, debatten, diskussionen och dialogen. Albert Hirschman skulle känt igen sig. Människan har två handlingsmöjligheter: både att lämna och att tala, både exit och voice.

Denna uppdelning har den stora förtjänsten att den fäster uppmärksamheten på att utträdet, valet att tystna, kan vara en medveten handling i syfte att påverka systemet. Den traditionella bilden av den som inte går och röstar är den ointresserade sofflocksliggaren. Det senaste riksdagsvalet visar emellertid att det var många som efter moget övervägande stannade hemma därför att de var missnöjda med valrörelsen och de alternativ som de politiska partierna presenterade. De sjunkande valdeltagandet var därför delvis uttryck för vad man kan kalla aktiv passivitet.

Det är återigen på sin plats att hänvisa till Albert Hirschman. Han har i ett annat sammanhang erinrat om besvikelsernas stora betydelse. När klyftan vidgas mellan förväntningar och faktiska resultat blir konsekvensen ett stegrat missnöje, som är en mäktig drivkraft bakom samhällets förändringar. Hirschman utvecklar en hel teori om de cykliska svängningarna i människors samhällsengagemang. Pendelslagen mellan utåtriktad politisk aktivitet och inåtriktad koncentration på det lilla livet ger samhällslivet en regelbunden puls (Shifting Involvements, Princeton University Press 1982).

För den enskilde blir läget emellertid lite mer komplicerat när valet att tystna beror på en tolkning av andras tystnad. Likaväl som det finns taktisk röstning öppnas här en möjlighet till taktisk icke-röstning. En presumtiv väljare kan komma till slutsatsen att en minskning av valdeltagandet kommer att tilldra sig större uppmärksamhet och därmed få större påverkan än mandatförskjutningar mellan riksdagspartierna. Effekten kommer givetvis att bli beroende av hur resten av väljarkåren resonerar. Opinionsmätningar kan bevisligen spela stor roll för kalkylen bakom taktisk röstning. Frågan är hur avlägsen den tid är då valet mellan röstning och icke-röstning ställs i förgrunden för opinionsmätare och kommentatorer.

Kollektivt handlande innebär ofta att enskilda individer låter sitt handlande styras av en bedömning av hur andra kommer att handla. Återigen kan demokratirådets undersökning tjäna som exempel. Demokratins medborgarideal om kritisk rationalism, laglydighet, solidaritet och engagemang åtnjuter relativt starkt stöd bland flertalet svenskar, men det finns tecken på att uppslutningen bakom idealen håller på att försvagas. Det intressanta är att det i vissa fall finns en stor diskrepans mellan idealet och bedömningen av verkligheten. Visserligen ansåg man sig själv relativt väl motsvara idealen, exempelvis när det gällde laglydighet, men de flesta lever i föreställningen att andra människor är skattesmitare och bidragsfuskare.

Demokratin är ett samarbetsspel som bygger på ömsesidigt förtroende. Jag samarbetar om jag är förvissad om att också du samarbetar. Om man däremot tror att andra är osolidariska minskar benägenheten att själv uppoffra sig för samfälligheten. Uppenbarligen finns det en distorsion i verklighetsuppfattningarna. Dagens medborgare underskattar andra medborgares samhällsmoral. Det vore intressant att närmare undersöka hur denna snedvridning uppstått. Hur formas vår bild av människan som samhällsvarelse? Vilken betydelse har exempelvis massmediernas människosyn?

Det är hur som helst ett faktum att passivitet och tystnad kan bilda en självförstärkande process. Varför skall jag engagera mig när inte andra gör det? Varför är det just jag som först skall begära ordet?

Interpassivitetens problem ligger i det förhållandet att tystnad är ett svårtolkat uttrycksmedel. Tystnad kan betyda att hälsan tiger still, men kan också dölja vanmakt. Valet att avstå från att använda sin röst kan missuppfattas av andra. De stummas dialog saknar ett politiskt teckenspråk.

Olof Petersson

Professor i statskunskap, forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS)