Svenska Dagbladet Samtider den 6 februari 1999

"Ljusen kommer från Norge"

Olof Petersson

Intressen och idéer driver den politiska utvecklingen. Detta påstående är inte fullt så banalt som det kan förefalla. Somliga skulle nöja sig med att utpeka intressena som samhällets drivkraft. Den materialistiska historieuppfattningen i dess olika skepnader förpassar idéerna till den skugglika överbyggnaden. Idéer blir då blott rationaliseringar av materiellt betingade intressen.

Utan att förneka egenintressets betydelse kan man erkänna att även idéer kan utöva en självständig verkan. I sitt översiktsverk över demokratins utveckling skriver den finländske statsvetaren Jan-Magnus Jansson att det är berättigat att behandla idéerna som en självständig sfär, ett sammanhang för sig. Idéerna har sin egen logik, som ofta bildar en viktig faktor i utvecklingen. Idéernas verkningsförmåga är beroende av tidsförhållandena, men själva har de en förmåga att trotsa skiftningar i samhällsstrukturen, konstaterar Jansson (Frihet och jämlikhet, Helsingfors 1952).

Den som vill förklara vårt eget samhälles historiska framväxt ställs inför problemet att bedöma intressenas och idéernas relativa betydelse. Ett utmärkande drag i det moderna samhället är statens centrala roll. Hur skall man förstå att staten fått sin nuvarande storlek och utformning? Varför är så stora delar av samhällslivet direkt eller indirekt reglerade av statliga åtgärder i form av lagstiftning, reglering och ekonomisk styrning? Uppgiften att förstå statens utveckling är särskilt betydelsefull i Nordens statscentrerade samhällen.

Den norske samhällsforskaren Rune Slagstad har under det senaste årtiondet varit sysselsatt med att skriva den norska statens historia. Nyligen utkom resultatet i form av ett monumentalt bokverk på 560 sidor (De nasjonale strateger, Pax Forlag, Oslo 1998). Boken väckte omedelbart stor uppmärksamhet och redan blivit föremål för en omfattande debatt (se t.ex. Dagbladets hemsida www.dagbladet.no).

Slagstad tvekar inte när det gäller analysens uppläggning. Det är idéerna som styr utvecklingen. Framställningen formar sig till en krönika över de individer vilkas tankar som författaren anser ha haft störst betydelse för den norska statens utveckling. I detta idécentrerade perspektiv framstår historien som en parad av ämbetsmän, professorer, jurister, folkledare och ministrar.

I myllret av pamfletter, utredningar, tidningsartiklar och politiska tal urskiljer Slagstad ett grundläggande mönster. Den norska staten har präglats av tre olika idésystem. Till yttermera visso uppträder dessa tre system i en bestämd följd. Slagstad använder yrkeshistorikerns favoritknep, nämligen att indela tidslinjen i några på varandra följande stadier. Norges historia sedan 1830 bildas av ämbetsmannastaten, den liberala Venstrestaten och arbeiderpartistaten.

Även om ämnet är strikt norskt gör Slagstad ändå några utblickar mot Norden och övriga Europa. Ett för Norge och de andra skandinaviska länderna speciellt drag är att folkligheten tog sig andra uttryck än i exempelvis det romantiskt-auktoritära Tyskland. I Norden utvecklades folkligheten på upplysningens grund och blev en demokratisk kraft.

Slagstad skildrar hur den demokratiska folkligheten i det norska systemet fick sitt romantiska genombrott under ämbetsmannastaten och gick via folkbildningens hegemoniska expansion under venstrestaten till sin gradvisa teknokratiska uttorkning i arbeiderpartistaten.

Redan av de första reaktionerna står det klart att detta historiska verk inte kommer att betraktas som den definitiva sanningen. Genom sitt framställningssätt inbjuder Slagstad i själva verket till kritik. Boken saknar en metoddiskussion. Läsaren svävar i ovisshet om hur skildringens huvudfigurer valts ut och varför författaren valt att tvinna historiens trådar just på detta sätt. Förbindelselinjer öppnas tvärs över seklen. Sättet att tolka dåtiden i samtidens tankemodeller leder lätt till till anakronism.

Sådana reservationer till trots har boken emellertid stort värde som en dokumentation av ett antal tankar som obestridligen haft betydelse för den moderna välfärdsstatens uppkomst och utveckling.

Med revolutionen 1814 etablerades en åtskillnad mellan stat och samhälle. Oppositionen riktades mot enväldets sammansmältning mellan kungamakt och samhällsliv. Det statliga makten skulle begränsas för att ge handlingsutrymme åt privata samhällsmedborgare. Med Slagstads formulering öppnades därmed ett rum för kommunikativ diskurs, dvs. det civila samhället, och för strategisk nyttokalkyl, dvs. marknaden.

Den politiska moderniseringen i 1800-talets Norge fick sin speciella prägel genom statens framskjutna plats. Ämbetsmannastaten representeras av juristerna Frederik Stang och Anton Martin Schweigaard. Det kollektiva, i statens skepnad, intog i deras moderniseringsprojekt en långt mer framskjuten plats än vad den tidens liberala ideologi skulle medge.

Den "Virkelige Statspraxis" var underkastad andra normer än vad som följde av föreställningen om privat nyttokalkyl. Väckandet av de produktiva krafterna och nationalrikedomens ökning, dvs. ekonomisk tillväxt, blev viktiga samhällsmål, men för sina studenter framhävde Schweigaard också det moraliska framstegets betydelse.

Stangs och Schweigaards ideologi var en planliberalism med en aktiv och dynamisk statsmakt. Det nya marknadskapitalistiska systemet fick en statlig legitimering. Det blev en statligt iscensatt kapitalism med ämbetsmän i spetsen och en tövande borgerlig i släptåg. De politiserande ämbetsmännen var offentliga entreprenörer.

Ämbetsmannastaten var en kunskapsregim som byggde på en egenartad konstellation av makt, kunskap och värden, med juridiken i centrum. Inom rättsvetenskapen fanns en spänning mellan en juridik i de styrandes hand, en styrningsjuridik, och en juridik för individens värn, en rättighetsjuridik.

Därmed blev ämbetsmannastaten en professorspolitisk regim, grundad på ämbetsmän med universitet som bas. Det fanns ett nära samband mellan den politiska och den byråkratiska eliten. Positionen som statsråd var höjdpunkten i förvaltningskarriären. Det var ämbetsmän som infiltrerade politiken och inte tvärtom. Den politiserande, målförverkligande byråkratin markerade ett viktigt led i ämbetsmannastatens moderniseringsregim, skriver Slagstad i en sammanfattande artikel i samband med förvaltningsmyndighetens Statskonsults femtioårsfirande (Stat & Styring, 4, 1998).

Rollen som offentlig entreprenör blev karaktäristisk också för de följande epokerna, venstrestaten från 1884 till 1940 och arbeiderpartistaten från 1945.

Om juristen var ämbetsmannastatens kardinalyrke blev läraren venstrestatens bärare. Folkbildningens och folkhögskolornas epok kom också att bestämmas av andra idémässiga förändringar. Folkligheten skulle visserligen bli samlande för norsk skolreformism genom 1800-talet och framgent. Men kyrkligheten slog in en kil i folkligheten, som klövs i en frisinnad och i en pietistisk gren.

Folkligheten tog sig uttryck i tre bildningsprojekt. De frisinnade samlade sig till det språkpolitiska, de pietistiska till det kyrkopolitiska och de frisinnat-pietistiska till det skolpolitiska. Slagstad finner var sin handlingsideolog för dessa riktningar: historieprofessorn Halvdan Koht, Indremisjonens Ole Hallesby och Erling Kristvik, "vestlandslärarens ideologiska inkarnation".

De kulturella folkrörelser som knöts till nykterhet, nynorskt språk och lågkyrklighet var identitetsskapande projekt för ett bygdesamhälle i uppbrott. Lärarna blev folkledare med tre uppgifter. De skulle förlösa de sociala rörelserna och bistå organisationerna. De blev också bygdesamhällets företrädare i rollerna som bankchef, ordförande och själasörjare. Genom sin plats i det offentliga skolverket blev de också moderniseringsagenter för det statliga nationsbyggandet.

Venstrestaten tog också starkt intryck av "den nya sakligheten", mellankrigstidens treenighet av nationalekonomer, samhällshygieniker och stadsplanerande arkitekter. Besjälade av modernitet och framstegsoptimism såg de staten som ett instrument för att förverkliga den vetenskapliga kunskapen. Expertmakt och statsmakt förstärkte varandra. Samhällsvetenskapen blev genom den nya saklighetsideologin utformad som en reformteknokratisk styrningsvetenskap.

Professorspolitikernas verk kom att fullbordas av arbeiderpartistaten. Arbeiderpartiet uppgav socialiseringslinjen och blev självt insocialiserad i det norska systemet. Ökad statsintervention blev den förbindande länken mellan sovjetisk planmarxism, norsk folkbildning och den nya sakligheten. Av fusionen mellan kapitalism och socialism växte det fram en ny samhällsform, välfärdskapitalismen, med sin egen styrningsapparat, arbeiderpartistaten.

Efterkrigstidens stora regleringspolitiska strid mellan arbetarrörelse och kapitalmakt slöt i en kompromiss. Samling kring välfärdsstat och välfärdskapitalism blev det nya projektet, som institutionaliserades i ett dubbelt maktsystem. Arbeiderpartiet kunde dominera i den offentliga sfären och de borgerliga i den privata. Genom ett korporativt system möttes arbetslivets huvudorganisationer under statsministerns ledning. Denna täta sammansvetsning mellan elitgrupperna, "toppfolkenes partnerskap", kännetecknade arbeiderpartistaten.

Sextiotalets samhällskritik kulminerade med folkets nej till norskt EG-medlemskap 1972. Arbeiderstatens kunde ändå för en tid behålla sin styrningshegemoni, men mot 1970-talets slut var tiden ute för de nationella strategerna från arbeiderpartiets storhetstid.

Enligt Slagstad erövrade en ny styrningselit den politiskt-administrativa apparaten. Den nya eliten var av socialdemokratiskt härstamning, men de försökte inte längre att skapa en balanserande motmakt till marknaden. Marknaden blev i stället dess medium. Som representanter för denna marknadsteknokratiska styrningselit utnämns Einar Førde, Harald Norvik, Tormod Hermansen och Gudmund Hernes.

Enligt Slagstad är det en ideologisk söndervittring i arbeiderpartiets centrum som gjort det möjligt för de nya ideologiproducenterna att vinna makt. Den norska staten präglas i dag av administrativ styrning utan politisk ledning.

Boken slutar ändå i relativt optimistiska tongångar. I den postmoderna, postindustriella situationen finner Slagstad flera uppmuntrande drag. Politiken håller på att få en renässans och det finns en frodig undervegetationen av sociala rörelser och fristående intellektuella. Parlamentarismen kan vitaliseras om stortinget beviljar sig själv en reformpaus, till dess att det reformerat sig själv och sin egen arbetsordning. Massmedierna försöker i dag att erövra parlamentets uppgift. Stortingssalen måste återupprättas som politikens centrum.

Den demokratiska, civiliserade politiken beror ytterst på en tillit till ordets makt, förmågan att övertyga andra genom kommunikation. Vägen till förståelsen av det politiska ledarskapet behöver enligt Slagstad inte gå via utländska teoretiker utan leder tillbaka till ämbetsmannastatens teoretiker Frederik Stang, som ville "berigtige Almenopinionen". Så slutar denna bok med en stilenlig hyllning till idéernas makt.

Olof Petersson

Professor i statskunskap, forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle.