Svenska Dagbladet Samtider 18 april 1999

Olof Petersson

Dualismens tyranni

Tänkandets kategorier skapar mening men begränsar också förståelsen. Vår uppfattning av ett abstrakt fenomen som samhället är särskilt beroende av bilder, metaforer och modeller. Samhällsfilosofins historia består egentligen av en enda lång parad med indelningar och klassificeringar.

Ju enklare kategorier, desto slagkraftigare. Det är inte att förundra sig över att de mest framgångsrika samhällsteorierna bygger på tudelningar. Så effektiva har några blivit att de hotar att slå över i dualismens tyranni.

Att söka ett alternativ till polariseringarnas befästningar behöver ingalunda vara uttryck för villrådighet eller tankelättja. Tvärtom borde det vara envars ansvar att reflektera över om ens ställningstaganden deformerats av tvånget att välja mellan ofullständiga alternativ. Tankens frihet och samhällsdebattens vitalitet skulle gynnas av ett kritiskt ifrågasättande av de stereotypa scheman som i så stor utsträckning fått dominera det offentliga samtalet. (Det följande resonemanget bygger på min nya bok Samhällskonsten, SNS Förlag.)

Samhällstänkandets överlägset vanligaste indelning skiljer mellan individualism och kollektivism. Det är sociologen Ferdinand Tönnies nu mer än sekelgamla kategorier Gesellschaft och Gemeinschaft som ideligen dyker upp i varierande skepnader.

Två samhällstyper ställs därmed mot varandra. Den ena modellen säger: individen först, gemenskapen sedan. Den andra modellen säger: gemenskapen först, individen sedan.

Denna klassificering spelar en avgörande roll också för den samhällsvetenskapliga forskningen. Den styr hur teorier formuleras, hur observationer tolkas och hur universiteten organiserar sina ämnen.

Individualismen formar ekonomernas värld. Samhället uppfattas med utgångspunkt i privata aktörers fria val. De individuella besluten sätts i centrum. Ett centralt antagande är att individer är rationella. Varje människa drivs av intresset att söka egna fördelar, att öka sin egen lycka. Strävan efter behovstillfredsställelse och nyttomaximering driver den ekonomiska människan. Den fria marknaden ses därmed som den bästa mekanismen för att samordna många individers beslut.

Kollektivismen är grunden för sociologens samhälle. Människan är styrd av sin tillhörighet till olika slags gruppbildningar och av yttre krafter och impulser. Sökandet efter orsakssamband blir därmed det centrala. I stället för att tala om individuellt handlande, som underförstår att agerandet varit uttryck för ett val, är det mer relevant att använda termen beteende. Sociologen tolkar samhället i termer av grupp, roll och identitet.

Att dessa två perspektiv varit framgångsrika skall inte förnekas. Båda tanketraditionerna har avsatt en rik samhällsforskning. Den ekonomiskt inriktade litteraturen skildrar förutsättningarna för kollektiva beslut grundade på rationella aktörers val. Sociologiska undersökningar bidrar till att kartlägga orsakssamband och sociala processer.

Men frågan är om de två kategorierna individualism och kollektivism är uttömmande. Sökandet efter alternativ har pågått länge, men har ofta utmynnat i fler frågor än svar. Är det frågan om att finna ett mellanläge, ett varken eller? Eller gäller det att komponera en lagom blandning, ett både och? Eller finns det någon tredje kategori?

Det kan synas förvånande att samhällsteorin så länge fixerats vid motsatsställningen mellan individ och kollektiv. Även den mest banala iakttagelse måste utgå från det faktum att samhället bildas av en gemenskap av enskilda individer. Varje teori som grundas på ett val mellan antingen kollektiv eller individ är i förväg dömd att falla på sin egen orimlighet.

Utvägen är att byta ut grundkategoriernas substantiv, individ och kollektiv, mot två verb: följa och välja.

Därmed bildas fyra renodlade samhällstyper och motsvarande individuella förhållningssätt. Individualismens värld bygger på fria val, men bortser från följandets logik. Kollektivismens samhälle består av individer som följer, men inte väljer. Frånvaron av såväl val som tvång yttrar sig i ett tillbakadragande från samhällslivet och resultatet skulle bli ett oordnat tillstånd.

Den intressanta kombinationen förenar välja och följa. Autonomins samhälle består av medborgare som följer regler vilka de själva varit med om att bestämma. Medborgaren är därför inte oberoende, utan beroende av regler som man själv har satt. Friheten innebär inte att beroende ersätts av oberoende, utan av ett beroende av annat slag. Redan Immanuel Kant formulerade tanken att det moraliska subjektet är sin egen lagstiftare.

Valfrihet är en nödvändig, men inte en tillräcklig förutsättning för autonomi. Häri ligger den avgörande skillnaden mellan individualism och autonomi. Den autonoma människan vägleds av en uppsättning av sammanhängande uppfattningar. En autonom person måste ha skäl för att handla och vara beredd att ompröva sina bevekelsegrunder i ljuset av nya argument. Det avgörande är att man är beredd att engagera sig i ett kritiskt, skapande och medvetet sökande efter sammanhang i sitt värdesystem. Därmed fordras vissa egenskaper såsom rationell kapacitet, viljestyrka och självkännedom. Att vara autonom är att vara upphov till sin värld, att kunna forma och inrikta sitt liv.

Idealet om en autonom personlighet står centralt i humanismens tradition. Tanken är att människor inte är mottagare av ett förutbestämt öde, utan att de i kraft av egna fria beslut själva kan gestalta sina liv. Människan har ett eget värde och äger en skapande förmåga att forma sin framtid. Ett samhälle grundat på autonomi kräver ansvarstagande medborgare.

Den ekonomiska människan och den sociologiska människan får därmed vara beredda på att få sällskap av den politiska människan. Av historiska skäl har politik i vår tid kommit att förknippas med myndigheter, kommunalråd och utbetalningsavier. Någonting gick förlorat på vägen. Utan medborgaransvar förlorar politiken sin själ.

Denna komplettering av samhällstänkandets kategorier är av betydelse för både beskrivande och rekommenderande samhällsanalys. Beaktar man inte autonomins modell kan tänkandet drabbas av allvarliga bristsymptom.

Stadsplanering formas av en vision av den goda staden. Individualisten vill skapa fria platser för handel och andra byten, effektiva system för transporter och kommunikationer och starka värn för den enskildes integritet. Kollektivistens strävan är att bygga en stad för umgänge, gemenskap och tillhörighet; idén om community är grundläggande. Autonomins stad utgår från medborgarnas beredskap att under debatt och ömsesidig hänsyn själva forma sina egna institutioner och mötesplatser.

Europeiska unionen har sitt ursprung i ett ekonomiskt projekt, vars främsta uttryck har blivit den inre marknaden med dess fria rörlighet för varor, tjänster, kapital och individer. Som en motvikt finns det också en strävan att forma EU som ett socialt kollektiv; försöken att med flagga, hymn och andra symboler skapa en europeisk identitet är ett led i denna riktning. Men EU kan också ses som ett politiskt projekt. Unionen uppfattas därmed som ett experiment i fredlig samlevnad mellan medborgare med mångskiftande språk, nationalitet och etnisk härkomst.

Valet av tankemodell får stor betydelse för hur man uppfattar demokratin. Demokratins idé är så allmänt formulerad att den kan tolkas i skilda riktningar. De tre modellerna är förenliga med folksuveränitetsprincipen och därmed öppnas tre skilda perspektiv på demokratin och dessutom tre olika sätt att förverkliga demokratin. De bildar tre olika sätt att ställa frågor om demokratins innebörd och funktionssätt. De kan också läggas till grund för rekommendationer om hur det goda demokratiska samhället bör se ut.

Individualisten gör gällande att individens fria val är demokratins förutsättning. Väljare och politiker betraktas som nyttomaximerande aktörer. Det finns en tydlig parallell med den ekonomiska teorins individperspektiv. Denna forskningsriktning kommer till uttryck i teorier om rationella val och public choice. Medborgaren betraktas som konsument. Den politiska människan förenas med den ekonomiska människan.

Den ekonomiskt influerade forskningen om demokratin nått en betydande nivå både när det gäller kvantitet och kvalitet. Uppmärksamheten har riktats på de oavsedda och oväntade effekterna av många aktörers samtidiga val. Det individualistiska perspektivet på den demokratiska processen har på några årtionden lett till en omfattande forskning, som inte minst utmärks av formell stringens och matematisk exakthet.

I takt med att det individualistiska perspektivet fått allt större betydelse för demokratiforskningen har den också mötts av allt starkare motreaktioner från mer kollektivistiskt orienterade teoretiker. Den rationellt kalkylerande individen anses exempelvis leda till kortsiktiga och närsynta beslut. För mer långsiktigt handlande fordras en fastare och kollektivt förankrad identitet. Det är inte tillfyllest att studera den politiska processen som ett aggregeringsproblem eller ett system för utbyte mellan nyttomaximerande aktörer. Demokratin måste främst förstås som en integrationsprocess, menar individualismens kritiker. Demokratiska institutioner sätter regler, bygger på identitet och känslor och betonar gemensam mening och kultur.

Tillhörigheten till organiserade grupper spelar också en central roll för teorier om det civila samhällets och det sociala kapitalets betydelse. Den amerikanske statsvetaren Robert Putnams studie av medborgarandans rötter i Italien är en av de senaste årens mest uppmärksammade samhällsanalyser. En god medborgaranda är inte bara ett värde i sig, utan bidrar enligt undersökningen också till ekonomisk tillväxt. Ett samhälle med medborgargemenskap binds samman av horisontella relationer av ömsesidighet och samarbete. De som ingår i en gemenskap är aktiva, samhällstillvända och jämlika. Dygdiga medborgare är hjälpsamma och aktningsfulla och hyser förtroende för varandra. Sociala nätverk som bygger på ömsesidigt förtroende underlättar kollektivt handlande.

Putnam hänvisar uttryckligen till Alexis de Tocqueville som den samhällsteoretiker som har mest att säga om hur tydliga sociala strukturer och sedvänjor förstärker medborgargemenskapens normer och värderingar. Frivilliga sammanslutningar befrämjar samarbetsvanor, solidaritet och samhällsanda.

Individualismens och kollektivismens demokratitolkningar framstår numera som två tämligen väletablerade uppfattningar. De har inte minst fått sin utformning genom ömsesidig polemik. Så till den grad har de dominerat debatten att de många gånger framstått som de enda möjligheterna. Men folkstyrelsen kan också en ses som en autonom samfällighet.

Humanismens idé om ansvarstagande individer blir därmed en modell för demokratins samhälle. En nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för en autonom samfällighet är att den följer regler och normer. Den andra förutsättningen för ett autonomt samhälle är att invånarna själva har möjlighet att medverka vid de gemensamma normernas tillkomst. En konstitution förutsätter att såväl individer som kollektiv har möjlighet att självständigt reflektera och bestämma över sina levnadsregler.

Båda dessa villkor gör att autonomins form av demokrati skiljer sig från de båda andra demokratimodellerna. Individualismens renodlade demokratisyn, där medborgaren förvandlas till konsument, rymmer inte detta inslag av normstyrning och konstitutionalism. Kollektivismen betonar visserligen betydelsen av normer, men ser dem i första hand som av historien och traditionen givna, inte något som folket genom medvetna och rationella beslut kan ändra och förkasta. En mänsklig gemenskap som blir sin egen lagstiftare öppnar möjligheten att formulera gemensamma projekt för sitt samhälles framtid.

Medlemmarna av ett autonomt samhälle måste besitta tillräckliga kunskaper om den politiska styrelsen för att kunna göra självständiga bedömningar om samhällets konstitution. Styrelseskickets legitimitet bygger på att medborgarna aktivt omfattar dess grundläggande principer. En demokratisk konstitution innebär att folket styr sig självt genom rättsregler. Den konstitutionella demokratin kan således beskrivas som en rättsgemenskap på folkstyrelsens grund.