Riksdagens konstitutionsutskott gav förslaget en halv framgång genom att tillsätta en särskild utredning om det tyska systemet. Uppdraget gavs till statsvetaren Magnus Isberg, en tung författningsexpert bland riksdagens tjänstemän. Hans slutsatser publicerades nyligen som en utredning från riksdagen. Förslaget diskuterades också nyligen vid ett seminarium som sammankallats av regeringens författningsminister Pär Nuder.

På papperet ser det tyska valsystemet lockande ut. Väljaren får en valsedel med två spalter och röstar genom att sätta två kryss. I den vänstra kolumnen kryssar man för en person. I högerkolumnen kryssar man för ett parti.

Hälften av platserna förbundsdagen tillsätts genom personvalet. Det finns därmed cirka 300 direktvalda politiker, som var och en representerar sin valkrets. Den andra halvan av förbundsdagen tillsätts på partilistor inom större valkretsar.

Uppenbarligen finns det anledning att nu på allvar diskutera det tyska valsystemets fördelar och nackdelar. Men jag måste erkänna att jag blivit mer skeptisk ju mer jag granskat hur det tyska valsystemet fungerar i praktiken.

Nu är det inte okomplicerat att värdera olika valsystem. Det beror helt enkelt på att man brukar ställa upp så många krav. Inget valsystem i världen är därför helt perfekt. Det finns heller inte två länder som valt exakt samma valsystem.

I förarbetena till vår nuvarande grundlag sägs att valsystemet ska uppfylla tre krav: proportionalitet, regional rättvisa och motverka partisplittring. I andra länders debatt och i den statsvetenskapliga litteraturen nämns också många andra krav.

Det tyska valsystemet är i och för sig inte sämre än många andra. Och i ett grundläggande avseende har Sverige redan det tyska systemet. Båda systemen är strikt proportionella, bortsett från en spärrgräns mot småpartier. Det tyska systemet innebär nämligen att platserna förbundsdagens enbart fördelas med utgångspunkt från partirösternas fördelning i hela landet.

Det finns knappast anledning för Sverige att byta ut ett proportionellt system mot ett annat proportionellt valsystem. Dagens stora problem, framför allt partisplittringen och väljarnas svårighet att utkräva ansvar av regeringen, skulle förbli olösta.

Skillnaden skulle vara sättet att välja riksdagsledamöter. Hälften av dem skulle väljas inom enmansvalkretsar. Visst kan detta vara ett argument, särskilt om man betraktar bristande regional representation i riksdagen som huvudproblemet i dagens svenska folkstyrelse. Men vill man stärka personvalsinslaget finns det många andra alternativ än det tyska.

En allvarlig invändning är att många tyska väljare förstår inte hur systemet fungerar. Det är alltså inte så som Cecilia Stegö Chilò skriver i en ny tidskrift med det ironiska namnet Initierat, att tyskarna vet hur valsystemet fungerar. I själva verket visar statsvetenskapliga studier att bara hälften av väljarna ger rätt svar på frågan om vilken av de två rösterna är viktigast, som bestämmer partiernas styrka i förbundsdagen (rätt svar: andrarösten). De som bäst känner till systemet är de högutbildade och politiskt specialintresserade.

Den tyska personvalsmodellen missgynnar kvinnor. Andel kvinnor bland de personvalda ledamöterna är 25 procent, jämfört med 40 procent bland dem som invalts på partilistor efter nuvarande svensk modell.

Det kan heller inte visas att det tyska valsystemet skulle höja valdeltagandet. Både Tyskland och Sverige har proportionella system och uppvisar ingen större skillnad när det gäller hur många som utnyttjar sin rösträtt.

Så i vissa avseenden skulle det antagligen inte göra någon skillnad med ett tyskt valsystem i Sverige, men i vissa avseenden riskerar folkstyrelsen att försämras.