Frankrike: nationalförsamlingen

Det franska parlamentet har två kamrar, den direktvalda nationalförsamlingen och den indirekt valda senaten. Ledamöterna benämns deputerade och senatorer. Valet till nationalförsamlingen är ett majoritetsval i enmansvalkretsar. Valet hålls i två omgångar med en veckas mellanrum. Mandatperioden är fem år; vid nyval påbörjas en ny femårsperiod.

Vid valet 1993 var landet indelat i 577 valkretsar. I genomsnitt ställde det upp nio kandidater i varje valkrets. Vissa kategorier, exempelvis domare och högre ämbetsmän, är inte valbara. För att förhindra mångsyssleri, cumul des mandats, sätter vallagen en övre gräns för hur många valda uppdrag som en person kan ha. Det finns numera också bestämda regler för finansieringen; en kandidat får bara spendera upp till ett bestämt belopp på sin valkampanj. Det har hänt att författningsrådet, le conseil constitutionnel, i efterhand avsatt en deputerad för brott mot denna bestämmelse. Ett uppmärksammat fall var en av socialistpartiets förgrundsgestalter, Jack Lang, som av detta skäl tvingades lämna nationalförsamlingen i december 1993.

För att en kandidat skall bli vald i första omgången krävs dels att denne får en absolut majoritet av de avgivna rösterna, dels att röstetalet motsvarar minst en fjärdedel av antalet registrerade väljare i valkretsen. Det sistnämnda kriteriet spelar i praktiken mindre roll, eftersom valdeltagandet brukar vara tillräckligt högt. Men i fyllnadsval till landstingen, som har samma valsystem, händer det att en kandidat misslyckas att bli vald i första valomgången just därför att antalet röstande varit för litet.

Vid valet 1993 valdes 80 kandidater direkt i första valomgången, samtliga tillhörande de borgerliga partierna RPR och UDF. I resterande 86 procent av valkretsarna kallades väljarna sålunda till en andra och avgörande valomgång. Valdeltagandet i den första valomgången var 69 procent och i den andra 68 procent.

Endast de kandidater som fått ett röstetal motsvarande minst 12,5 procent av de registrerade väljarna får ställa upp i den andra valomgången. Det måste dock alltid finnas minst två kandidater. I den andra valomgången räcker det med relativ majoritet för att bli vald.

Valsystemet inbjuder därför till diverse taktiska manövrer. Det gäller för närstående partier att förhindra en uppsplittring av rösterna på flera kandidater så att inte en kandidat från ett enigt motståndarblock blir vald. Socialister och kommunister brukar traditionellt rösta på varandras kandidater enligt principen om discipline républicaine. Redan inför den första valomgången 1993 lade RPR och UDF ned stor möda på att söka enas om en enda gemensam kandidat per valkrets. I de flesta valkretsar lyckades man att komma överens, men i några blev det väljarna som fick avgöra i ett antal primaires sauvages. Före tisdag midnatt måste kandidaterna ha bestämt sig för om de skall utnyttja sin rätt att ställa upp i den andra valomgången eller om de ska dra tillbaka sin kandidatur, désistement. Vanligen enas närstående partier att stödja den kandidat som befinner sig i överläge, en ballottage favorable, men benägenheten för politiskt ränksmideri gör att inte heller denna regel är absolut.

Systemet med två valomgångar hindrar förvisso inte att de välkända effekterna av majoritetsvalsystem i enmalsvalkretsar slår igenom med full kraft. Små partier utan regional förankring är starkt missgynnade. Valet 1993 är ett gott åskådningsexempel (valresultatet redovisas t.ex. i Demker 1993:287). Valets segrare, RPR och UDF, fick i första valomgången strax under 40 procent av rösterna, men valsystemet gav dem nära 80 procent av mandaten. De mindre partierna blev däremot helt lottlösa. Front National stöddes av 12 procent, men fick inga mandat. De gröna partierna fick sammanlagt 10 procent, men blev också helt utan mandat. Valsystemet underlättar förvisso regeringsbildningen, men till priset av att uppåt en fjärdedel av väljarna står helt utan parlamentarisk representation. Vill man frysa ett etablerat partisystem och förhindra att nya åsiktsgrupperingar tar sig in i parlamentet kan majoritetsvalsystemet varmt rekommenderas.

Det franska valsystemet har genom historien ändrats upprepade gånger. Fjärde republikens notoriska manipulationer med valreglerna, framför allt i syfte att utestänga kommuinsterna, är välkända, för att inte säga ökända. Inte heller femte republikens valsystem är oomstritt. Redan Mitterrands valmanifest 1981 innehöll kravet på proportionell representation. Kravet förverkligades inför valet 1986, inte minst för att söka splittra den i opinionssiffrorna växande borgerligheten. Det fanns även i presidentens eget läger delade meningar om ändringen, bl.a. lämnade Michel Rocard regeringen i protest. Vid valet 1986 valdes 577 ledamöter genom listval med landsting (département) som valkrets. Trots en spärrgräns på fem procent blev nationalförsamlingen mer fragmenterad. Bland annat invaldes Le Pen som ledare för en 34 personer stark parlamentsgrupp.

Den borgerliga regering som tillträdde efter 1986 års val återinförde emellertid det gamla valsystemet. Valet 1988 förrättades ånyo genom majoritetsval i enmansvalkretsar och valet hölls i två omgångar. Frågan var vad som skulle hända när socialisterna återtog regeringsmakten 1988. Mitterrand antydde flera gånger att han önskade "tillsätta en dos proportionalism", men härav blev nu intet. Med de borgerligas regeringstillträde 1993 har frågan om valsystemet åtminstone för tillfället förlorat aktualitet.

Tyskland: förbundsdagen

Det tyska parlamentet består av två kammare. Förbundsdagen väljs direkt av väljarna. Förbundsrådet utses av regeringarna i förbundets 16 delstater, Länder.

Förbundsdagen väljs på fyra år och det finns 656 mandat att fördela. Det speciella med det tyska valsystemet är väljaren har två röster. Hälften av mandaten tillsätts i 328 enmansvalkretsar genom majoritetsval. Resterande 328 mandat fördelas proportionellt mellan partierna genom ett listval.

Valsedeln består av två kolumner. Den vänstra, förstarösten, förtecknar de individuella kandidaterna till enmansvalkretsarna. Personens namn trycks med stor stil, partiets med liten. Den högra, andrarösten, anger partinamnets och de kandidater som partiet nominerat (listorna uppställs per delstat). Partiets namn trycks här med stor stil, de nominerade kandidaternas med liten.

Tyskland har alltså i ett och samma valsystemet förenat majoritetsval och proportionella val. Men vilket element är viktigast? Svaret får man inte om man enbart studerar valsedeln, utan det avgörande är metoden för att räkna samman rösterna och fördela mandaten. Det visar sig då att valsystemet är proportionellt.

Mandaten fördelas med utgångspunkt från andrarösten. Det är alltså partilistorna i valsedelns högra kolumn som är avgörande. Mandaten skall fördelas så att platserna i förbundsdagen står i proportion till andelen avgivna röster i hela riket.

För att förhindra uppsplittring innehåller valsystemet vissa spärregler. Endast partier som uppnått fem procent av de avgivna rösterna, eller som fått minst tre personliga valkretsmandat, får delta i den riksproportionella mandatfördelningen. Vid valet 1990, som var det första som hölls i hela det återförenade Tyskland, tillämpades en övergångsregel. Då gällde femprocentsspärren i de två rikshalvorna räknade för sig. Så även om De Gröna föll för femprocentsstrecket i gamla Västtyskland blev miljörörelsen ändå representerad genom att Bündnis 90/Grüne klarade gränsen i öst. (Se t.ex. Lindahl 1991.) Men i fortsättningen skall spärrgränsen gälla för hela riket räknat som en enda enhet. Det skall också tilläggas att valreglerna också medger att nationella minoriteter blir representerade i förbundsdagen.

När mandaten skall fördelas mellan partierna i hela riket tillämpades fram till 1987 d'Hondts metod; därefter gäller Hare/Niemeyer.

Mandaten fördelas i nästa steg på delstater inom partierna. Man drar därvid bort de mandat som vunnits genom direktval, dvs. väljarnas förstaröster. Återstoden fylls på med de kandidater som partierna uppställt listvis; det är därmed väljarnas andraröster som avgör. Ibland händer det att ett parti får fler direktvalda mandat än antalet mandat efter andrarösterna. Dessa får behållas och betecknas överhängsmandat. Det innebär att förbundsdagen kan bli något större än grundmodellen. Sålunda invaldes 1990 sex personer på överhängsmandat och kammaren består därför inte av 656 utan 662 ledamöter.

Sedan Bonnförfattningen tillkom 1949 har valsystemet endast genomgått smärre modifikationer. Det har dock inte saknas debatt. Småpartierna är, föga överraskande, kritiska till spärrgränsen. Under slutet av 1960-talet var stämningsläget snarast det motsatta. Det diskuterades då att ändra systemet i riktning mot en starkare majoritetseffekt. En sådan ändring skulle gynnat stora partier och förhoppningsvis underlättat regeringsbildningen. Men tanken förverkligades inte.

Det tyska valsystemet har haft betydande framgång på exportmarknaden. Den svenska författningsutredningen föreslog i början av 1960-talet ett system som var klart inspirerat av det tyska. De svenska väljarna kunde därmed också fått en dubbelröst. Det ena valet skulle äga rum som majoritetsval inom enmansvalkretsar (ortskretsar), det andra som proportionellt listval (regioner). Metoden för mandatfördelning tänktes emellertid gå till på lite annat sätt; det skulle exempelvis inte bli proportionell fördelning i hela riket. Det tyska systemet dök åter upp i svensk debatt i slutet av 1980-talet, då en arbetsgrupp inom moderata samlingspartiet föreslog att det skulle införas i Sverige. I östra Europas nya demokratier har Tysklands valsystem också tilldragit sig stort intresse och Rysslands statsduma valdes i december 1993 med just denna kombination av personval och partival.

Det tyska systemets attraktivitet torde inte minst bero på att det öppnar en utväg ur valkonstruktörens vanskliga val mellan majoritetsval och proportionellt val. Här finns nu ett system som innebär att man inte behöver välja det ena eller det andra, utan erbjuder i stället ett både och. Men frågan är hur systemet fungerar i praktiken. Den yttersta domaren bör i en demokrati vara varken statsvetare eller politiker utan den enskilde väljaren. Tyska statsvetare har ställt sig frågan hur systemet ter sig från väljarnas horisont.

En grundläggande förutsättning för ett demokratiskt val är att väljaren förstår hur valsystemet fungerar. Det tyska valsystemet har i detta avseende stora brister. När man i opinionsundersökningar frågar vilken av de två rösterna som är viktigast brukar på sin höjd hälften kunna svara rätt (det korrekta svaret är alltså andrarösten). Mellan 40 och 50 procent av medborgarna ger antingen fel svar (förstarösten, båda lika viktiga) eller säger sig inte veta.

En noggrann analys av 1990 års val visar att dessa kunskapsbrister också får praktiska konsekvenser för väljarnas val (Schmitt-Beck 1993). Andelen väljare som "splittrade" sina röster, dvs. som lade sina två röster på olika partier, var i storleksordningen 16-20 procent. Med vissa rimliga antaganden kan man beräkna att 4-5 procent av väljarna gjorde en icke-rationell splittring. De trodde att de röstade taktiskt, men gjorde det sannolikt till följd av bristande kännedom om valsystemet.

Detta faktum utgör ett viktigt memento. Statsvetarnas och valmatematikernas konstruktioner kan vara hur eleganta som helst, men det hjälper föga om valsystemet blir så komplicerat att det inte förstås av vanliga väljare. Även i detta sammanhang är enkelhet en dygd.

Belgien: representanthuset

Belgiens parlament består av två kamrar, representanthuset och senaten. Representanthuset väljs i sin helhet direkt av folket. Valperioden är fyra år. Senaten är sammansatt av flera olika kategorier; en del utses direkt av väljarna. Det valsystem som tillämpas vid valet till representanthuset används också vid valet av den direktvalda delen av senaten och vid kommunalvalen.

Det gamla majoritetsvalsystemet övergavs 1896 till förmån för ett modernt proportionellt valsystem, som fått stor principiell betydelse. Systemet modfierades 1920. Den allmänna rösträtten i Belgien infördes 1919 för män och 1949 för kvinnor. Belgien är ett av de länder som har röstplikt; i strikt mening gäller plikten inte att välja parti utan att komma till vallokalen. Valdeltagandet ligger mellan 93 och 95 procent.

Representanthuset består av 212 ledamöter. Mandaten fördelas på 30 valkretsar (arrondissements) efter befolkningsstorlek. Det blir mellan ett par och drygt 30 mandat per valkrets.

I ett första steg fördelas mandaten på partier inom respektive valkrets. Mandaten fördelas proportionellt enligt en valkvotsmetod. Valkvoten är antalet giltiga röster dividerat med antalet mandat i valkretsen. Man bortser från decimaler och därför brukar det bli ett par mandat kvar att fördela. Dessa återstående mandat samlas ihop och fördelas på provinsnivå. Vid denna fördelning kan olika listor gå samman (apparentement). Det finns dock en spärr; små partier får inte gå ihop. Stora partier tenderar därför att gynnas.

Efter det att mandaten fördelats på partier uppstår nästa problem, nämligen att bestämma vilka personer inom respektive parti som skall inväljas. Det finns ett utrymme för personval, och det är sannolikt detta element i det belgiska valsystemet som vunnit störst uppmärksamhet utomlands.

Inom varje valkrets finns en enda valsedel. Belgien har, till skillnad från exempelvis Sverige, officiell kandidatnominering. Varje parti har en kolumn. Överst står partiets namn. Under följer sedan partiets kandidater i den ordning som partiet nominerat dem. Varje parti får nominera maximalt dubbelt så många kandidater som det finns mandat att fördela. Kolumnen avslutas med partiets suppleantkandidater (mellan tre och sex till antalet).

Det finns utrymme att kryssa för såväl partier som enskilda kandidater. Väljaren har fyra möjligheter. Man kan kryssa för ett parti och därigenom avge en partiröst. Man kan kryssa för en kandidat. Man kan kryssa för en suppleant. Man kan både kryssa för en kandidat och en suppleant.

Det finns teoretiskt sett även andra sätt att markera röstsedeln. Följande markeringar är inte ogiltiga. Den som kryssat för flera kandidater och/eller flera suppleanter inom ett parti räknas ha avgivit en partiröst. Den som kryssat för ett parti och en kandidat anses ha avgivit en personröst. Den som kryssat för ett parti och flera kandidater inom partiet anses ha avgivit en partiröst.

Däremot är valsedeln ogiltig om väljaren kryssat för flera partier eller kryssat för kandidater från olika partier. Väljaren måste hålla sig till ett enda parti; systemet tillåter alltså inte s.k. panachering.

De avgivna rösterna skall nu fördelas inom varje parti inom respektive valkrets. Mandaten fördelas enligt en valkvotsmetod. Den kandidat är vald som har ett röstetal som är minst lika stort som kvoten som bildas då antalet röster divideras med antalet mandat plus 1. De kandidater som uppnår denna kvot i kraft av sina personröster är direkt valda. För dem som ej är invalda direkt på personröster fyller man på med partiröster tills kvoten har uppnåtts. Vid tilldelningen av partiröster början man uppifrån på listan. Partiernas rangordning blir därmed avgörande.

Det belgiska personvalsystemets praktiska betydelse är något paradoxal. Preferensröstningen är omfattande, men relativt betydelselös. Antalet väljare som avger personröster har ökat och uppgår numera till cirka 50 procent. Men de allra flesta väljer att kryssa för de kandidater som är placerade längst upp på listorna. Under perioden 1919-1985 har därför endast 0,6 procent av representanthusets ledamöter invalts i strid mot listordningen.