SVT Debatt 17 maj 2002


Vilse i det politiska landskapet

När begreppen vänster och höger under franska revolutionen började användas som politiska etiketter var innebörden glasklar. I nationalförsamlingen satt reformvännerna till vänster i salen. Och under lång tid i europeiska historien fångade begreppen en viktig skiljelinje i den politiska maktkampen. Vänster betydde jämlikhet, reformer och, så småningom, socialism. Höger representerade konservatism, kyrka och etablerade institutioner.

De gamla etiketterna räckte en bra bit in på 1900-talet, under striderna kring parlamentarism, rösträtt och sociala reformer. Vänstern stod för förändring, antingen i en reformistisk eller revolutionär variant, medan högern försvarade den bestående ordningen.

Men när de stora slagen om demokrati och välfärdsstat var över kom de gamla stridsropen att eka allt tommare. Orden levde kvar, men fick ändrad innebörd.

Redan när vänstervågen rullade igång mot slutet av 1960-talet framgick att något hade hänt. Nyvänstern hade inte förstatligande överst på sitt program, utan riktade tvärtom hätsk kritik mot öststatsmodellen och de gamla förstelnade kommunistpartierna. Budskapet gick i stället ut på befrielse och individuellt självförverkligande och tog sig snarast anarkistiska uttryck.

Samtidigt genomgick högern en omvandling, i Sverige symboliserat genom omdöpningen till moderata samlingspartiet. Konservatismen ersattes av liberalism, stundtals i nyliberal version. Kraven på privatisering, avreglering och individernas valfrihet riktade sig mot den offentliga sektorns institutioner och regelverk.

Plötsligt hade demonstrationstågens banderoller skiftat färg. Högern pläderade för omvälvande reformer i Reagans och Thatchers anda. Vänstern marscherade allt oftare under status quo-paroller som värna och slå vakt om.

Under debatten om ett svenskt EU-medlemskap snurrade de politiska kompasserna helt vilt. Den starkaste förespråkaren för att Sverige skulle gå med, och därmed ge upp en del av landets självbestämmanderätt, var moderaterna, arvtagaren till det parti som en gång byggts upp kring försvaret av de nationella värdena.

Motståndet mot den europeiska integrationen återfinns framför allt inom arbetarrörelsen, som ironiskt nog startade i sann internationalistisk anda: proletärer i alla länder Den som i dag söker gammaldags, klassisk konservatism bör ta del av vänsterpartiets argumentation. EU-motståndarna hävdar ofta att samhället bäst utvecklas inom ramen för historiskt förankrade nationer med en gemensam kultur.

En tysk studie bekräftar att politikens symboler håller på att förändras. Genom intervjuundersökningar som gjorts över några årtionden finner statsvetaren Petra Bauer-Kaase att allmänheten numera sällan förnippar vänster med socialism, kommunism och revolution, utan i stället med värden som rättvisa och miljö. Höger uppfattas numera inte som patriotism utan snarare som kapitalism och individualism.

Begreppen vänster och höger har ingalunda försvunnit ur det politiska språket, men de har i dag fått en annan och mer diffus innebörd. Det är föga förvånande att valforskarna i Göteborg rapporterar att väljarna får allt svårare att placera in sig själva och partierna i de konventionella kategorierna.

Att diskutera om regeringen, eller det ena eller andra partiet, gått åt vänster eller höger blir meningslöst om man inte längre vet vart politikens riktmärken egentligen pekar.

Att politiska symboler skiftar betydelse behöver i och för sig vara varken överraskande eller oroande. Men om de flagnande plakaten inte ersätts av några andra signalsystem blir det stora problem för den demokratiska debatten. I en ofta svåröverskådlig politisk verklighet behöver väljarna begrepp som fångar de viktiga positionerna och konflikterna.

Orienteringen i det politiska landskapet försvåras i dag av att skyltningen är föråldrad och delvis missvisande.


Olof Petersson
Statsvetare, forskningsledare vid SNS