Under valrörelsen 1960 ”slog televisionen för första gången i vår politiska historia ut radion som propagandamedium”, för att citera baksidestexten. Författare var Rune Sjödén, chef för Sveriges Radios sektion för publikundersökningar.
   Undersökningen visade att valprogrammen i radio och TV nådde nio av tio väljare. Personer med TV blev partiernas viktigaste målgrupp. Partiernas egna presentationsprogram utövade relativt liten lockelse, medan partiledardebatten var valrörelsens attraktivaste program. Televisionen hade på kort tid blivit väljarnas främsta informationskälla.
   Mitt exemplar visade sig dessutom innehålla ett brev. Det är daterat i mars 1962 och undertecknat av radiomannen Lars Ulvenstam, då chefredaktör för Röster i Radio TV.
   ”Broder Palme, i hast”, inleds brevet, som innehåller en hänvisning till den just utkomna boken och en förfrågan om en artikel.

Av brevet att döma hade Olof Palme vid ett tidigare telefonsamtal uttryckt intresse för att skriva något om vilka statsministrar efter Branting ”som hade blivit excellenser om TV funnits”, vilka egenskaper som hade gått fram i TV och vilka egenskaper som hade försvårat för dem ”om de skulle lagt sin kampanj i TV”.
   Uppenbarligen kom Palme aldrig att skriva artikeln. En genomgång av tidningen visar att redaktören i stället vände sig till de dåvarande partiledarna. De var tydligen mindre svårövertalade och ställde mangrant upp.
   Så i Röster i Radio TV nr 36 1962 (för veckan 8–15 september, strax före det årets kommunalval) finns en artikel där den tidens ledande politiker gav sin syn på det nya TV-mediet, ”som gjort hela landet till enda stor ’möteslokal’”.
   Folkpartiets ledare, professor Bertil Ohlin, var förväntansfull inför det nya bildmediet: ”Politiken kan mera effektivt och genom bilder och diagram på ett mera upplysande sätt än genom föredrag presenteras för människorna.”
   Anledningen till att jag plockade fram Sjödéns skrift var att vi ville sätta in i dagens svenska valrörelsebevakning i ett historiskt och jämförande perspektiv i Mediernas valmakt, årets rapport från SNS demokratiråd.

Just åren kring 1960 visade sig vara särskilt intressanta, eftersom det då pågick ett teknikskifte som också fick maktpolitiska konsekvenser. Televisionens snabba genomslag, tillsammans med alltmer självständiga journalister, innebar att medierna tog över makten från partierna när det gällde valrörelsernas uppläggning.
   Och numera har forskning och debatt om mediernas roll i valrörelser mer eller mindre tagit för givet att journalistiska massmedier genom ämnesval och vinklingar kan bestämma över valrörelsernas förlopp och därmed, åtminstone indirekt, påverka valutgången. Det gångna halvseklet har kännetecknats av mediernas valmakt, i dubbel mening. Medierna fick makt att välja hur de skulle skildra partier och politik. Medierna hade stark makt över valrörelserna. Men under senare tid har det kommit alltfler frågetecken och mothypoteser. Massmediernas och därmed journalisternas makt har kanske redan kulminerat. Nya medier dyker upp som kan bilda bas för andra gruppers makt.
   Det senaste amerikanska presidentvalet har betecknats som det första bloggvalet. Nyfiket följer man därför hur de nya medierna uppmärksammar den pågående valrörelsen. Upplever vi nu Sveriges sista TV-val? Håller bloggarna på att ta över opinionsbildningen?

Som så ofta i framtidsscenariernas värld är det lättare att förutspå riktning än tidpunkt. Att den pågående medierevolutionen förändrar den politiska makten är högst sannolikt. Hur dessa maktförskjutningar ser ut är ännu ovisst. När förändringarna får ett mer dramatiskt genomslag är också höljt i dunkel. Framgångsrika bloggare kan visserligen generera skvaller och nyheter som etablerade massmedier kan spinna vidare på. Men som självständig kanal för mobilisering och opinionsbildning förefaller bloggosfären och andra nya medier än så länge spela en högst marginell roll. Boken Sveriges sista TV-val lär förbli oskriven ännu ett bra tag.

OLOF PETERSSON
statsvetare, SNS, Studieförbundet
   Näringsliv och Samhälle