Den regionala nivån har beskrivits som svår att överblicka, skriver regeringen och få torde opponera. I juni kom regeringen med nya direktiv till den statliga utredning som leds av landshövding Mats Svegfors. Denna Ansvarskommitté ska ta fram underlag för en eventuell förändring av den svenska samhällsorganisationen med kommuner, landsting, regioner och statliga myndigheter.

Regeringens styrning av de statliga myndigheterna uppfattas ibland som otydlig och samordningen mellan de olika sektorerna och myndigheterna som bristfällig, fortsätter regeringen med en formulering som kan tyda på viss självinsikt.

Problemet är att detta inte är några nyheter. Tvärtom har årtionden av utredningar och debatt dokumenterar just den otydliga ansvarsfördelningen mellan de olika delarna av den offentliga sektorn. Och det var just mot den bakgrunden som Svegforsutredningen tillsattes för nu halvtannat år sedan. Sedan dess har den publicerat en rapport, som varit ute på remiss hos över 460 instanser.

Vad alla gått och väntat på var en signal från regeringen hur man skulle gå vidare. Landstingen har ifrågasatts under flera år, men vad anser regeringen: ska de finnas kvar eller inte? Hur vill regeringen ha det med de pågående försöken med ökad regionalmakt, inte minst i Skåne och Västra Götaland? Hur ska Uppsala kommun och Uppsala län se ut framöver och vilka uppgifter ska de ha?

Inga besked ges i direktiven, som i stället fylls av allmänna och till intet förpliktande formuleringar. "Hälso- och sjukvården utgör ett exempel på en komplex flernivåstyrd verksamhet." "Samhällsorganisationen på regional nivå är komplex med många statliga och kommunala aktörer." "Kommitténs arbete är en del av en omfattande och komplex reformprocess."

Javisst, javisst. Men i denna "komplexa" värld måste man väl vilja någonting. Av en regering förväntar man att den ska ta initiativ och utöva politiskt ledarskap.

Men det är väl aldrig fel att utreda, invänder någon. Nej, men just detta område är redan ett av de mest välutredda och genomtröskade områdena i hela det svenska samhället. Regionutredningar har avlöst varandra i årtionden. Hyllorna bågnar under metrarna av betänkanden, rapporter och avhandlingar.

Jag har själv varit med att bidra till denna litteratur. Inom Studieförbundet Näringsliv och Samhälle har vi under flera år haft ett stort forskningsprojekt om hur svensk demokrati skulle kunna förbättras genom konstitutionella förändringar. SNS författningsprojekt avslutades häromveckan med rapporten Demokratins grundlag. Jag presenterar den på ett frukostmöte med SNS Uppsala i dag.

Just den lokala självstyrelsen och förhållandet mellan kommunerna och staten blev ett nyckelområde inom projektet. Vi anlitade forskare från andra länder, som kunde sätta in den svenska debatten i ett internationellt perspektiv. Det rådde stor enighet om att dagens svenska modell har stora brister när det gäller medborgarnas möjligheter att kunna påverka och utkräva ansvar.

Vårt projekt utmynnade i ett antal handfasta rekommendationer. Staten bör överta det fulla ansvaret för de tunga välfärdsområdena, med stort inslag av individuell valfrihet. Landstingen kan därmed avskaffas. Kommunerna bör få stort utrymme att experimentera med egna lösningar när det gäller lokala angelägenheter.

Vi förslog också att varje kommun bör ha möjlighet att bestämma sin egen styrelseform, inom den demokratiska rättsstatens ramar. Spelreglerna kan formuleras i en kommunal konstitution, som antas genom folkomröstning. På så sätt skulle kommunerna verkligen kunna bli styrda av medborgarna själva.

Så det saknas varken kunskapsunderlag eller konkreta reformförslag. Medan Finland, Norge och Danmark redan skridit från ord till handling när det gäller regionernas framtid får vi i Sverige nöja oss med ytterligare ett antal års vändande på gamla vältummade pusselbitar.

Olof Petersson
Statsvetare, SNS