Angreppen mot några av folkstyrelsens och marknadsekonomins främsta symboler förändrar förutsättningarna för försöken att förverkliga demokratins idé om fredlig samlevnad och konfliktlösning.

Man får går tillbaka till mellankrigstidens totalitära hot för att finna en motsvarighet till den fråga som nu plötsligt hamnat högst på dagordningen: hur skall demokratin kunna försvara sig själv?

Den nya hotbilden aktualiserar ett omtänkande när det gäller riskbedömningar, sårbarhet och gränsdragningar mellan militära och civila medel.

Faran är att terrorismens provokation leder till att demokratin börjar försvara med medel som står i strid med demokratins egna ideal.

Risken förefaller nu oundviklig att de ökade kraven på säkerhet, underrättelsetjänst och terroristbekämpning kan hamna i konflikt med det öppna samhällets behov av lättillgängliga mötesplatser mellan medborgare och beslutsfattare.

Ändå framstår de demokratiska rättsstaternas försvarsarsenal i dag så otillräcklig. Inte ens ett sofistikerat missilförsvar hade kunnat stoppa attackerna mot det amerikanska samhällets hjärtpunkter.

Inget land, hur än starkt, kan ensam klara kampen mot terrorismen. Det är nu som den globala rättsordningen, FN-systemet och regionala organisationer som EU sätts på verkligt prov. Mycket har redan hänt. Diktatorer som Pinochet och Milosevic har kunnat ställas inför rätta. Men än så länge har terroristdådens anstiftare kunnat finna gömställen undan rättvisan.