| Vision 15 februari 2001 Debatt Dags att rädda partipressen - men denna gång på nätet Men om nu pressen klarar sig utan partier, så kan partierna knappast klara sig utan egna medier, skriver professor Olof Petersson vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Lösningen är aktivare partisatsningar på nätet.Det är inte bara partipressen som håller på att försvinna, utan också de politiska partierna som medlemsorganisationer. På tio år har partierna tappat uppemot hälften av medlemmarna. I den senaste rapporten från SNS demokratiråd räknade vi ut att partierna inte längre har kvar en enda medlem år 2013, om utvecklingen fortsätter i samma takt. Sedan länge har det varit möjligt att följa demografins obönhörliga logik. Ålderskurvan förskjuts uppåt. Partiernas medlemmar blir allt äldre. För de politiska ungdomsförbunden är ordet rekryteringsproblem en eufemism. Inte så att ungdomar, detta märkliga kollektiv, skulle vara samhällsfrånvända. Tvärtom visar varje undersökning att det finns medvetenhet, kunskaper och, ibland, vilja att engagera sig. Men det råder en utbredd allergi mot partipolitik. Så verkar vi gå mot skilsmässa. Medborgarna överger partierna. Partierna får anpassa sig till ett liv utan medlemmar. Makten tas om hand av yrkespolitiker med opinionsmätningar och massmedier som viktigaste verktyg. Man kan driva tanken ett steg vidare och föreställa sig ett samhälle helt utan partier. Åtminstone till en början skulle demokratin antagligen klara sig. Riksdagen kunde utses via majoritetsval i enmansvalkretsar. Debatten skulle säkert gå vidare, även om dagordningen i ännu större utsträckning skulle sättas av de resursstarka och talföra.Det finns dock en uppgift som partierna är ensamma om. Ingen annan tar ansvar för helheten, för att de kollektiva besluten blir någorlunda konsistenta. Att driva egna specialintressen är enkelt. Men vem vill ta ansvar för att jämka, kompromissa och avvisa behjärtansvärda önskelistor? Så någon form av partier behövs. Den stora frågan i dag är hur vi vill att de skall vara organiserade. En modell vore det helt professionaliserade partiet, finansierat genom skattemedel och lotterier. Rekryteringen till de politiska posterna kunde ombesörjas av traditionella bemanningsföretag eller nya entreprenörer med rent-a-kommunalråd som affärsidé. Partikonkurrensen skulle se till att väljarna har åtminstone några alternativ att välja på vart fjärde år. Man förbiser då den stora skillnaden mellan marknad och demokrati. De ekonomiska modellerna utgår från att konsumenten är utrustad med en färdig uppsättning preferenser. Men i demokratin är åsiktsbildningen en del av själva processen. Det är i samtalet och debatten som den enskilde medborgaren formar sin uppfattning om sitt samhälle och dess framtid. Det är därför som partipressen var en så genial uppfinning. Den lokala tidningen fungerade som en organisatör och källa till identitet. I en tid av folkomflyttningar, social rörlighet och nya tankeströmningar gav partitidningen inte bara information utan också en känsla av sammanhang, en förvissning att man som individ ingick i ett större gemenskap, i en meningsfylld rörelse.Ystadbladet Aurora, Lysekils-Kuriren och Mönsterås-Bladet är nu sedan länge historia. När det gäller dagspressen är en återvändo knappast möjlig. Arbetets nedläggning och riksdagsmannaskapets negativa meritvärde vid ledarskribenttillsättningar talar sitt tydliga språk. Om nu pressen klarar sig utan partier, så kan partierna knappast klara sig utan egna medier. På sitt sätt är det politiska partiet ett slags kommunikationssystem. Men en viktig del av det svenska medielandskapet består i dag av ödemark. Varför har inte varje parti i varje kommun en alert nyhetssida på nätet? Visst finns det ett och annat lokalt initiativ, men Ystadscenterns hemsida är inte uppdaterad sedan september 1998 och ortens socialdemokrater presenterar sig bara med en adressförteckning över partiföreningarna.Som hängiven läsare av Vårt Kungsholmen saknar jag de politiska partierna i nyhetsförmedlingen och debatten om vad som händer med min stadsdel. Varför inte en vänsterpartistisk kungsholmstidning, en kristdemokratisk och så vidare. Så många tomma hemsidor hos partierna. Så många drivna, samhällsengagerade gymnasister, ensamma hemma framför sina skärmar. Kunde inte Vision börja dela ut pris för årets bästa lokalpartipress i it-tappning? Bara inte partierna återigen bekymrar sig för risken att förlora kontroll. Snart finns det förresten inte så mycket kvar att förlora kontrollen över. Om nu någon pigg partiwebbredaktör börjar ta ut svängarna så må det väl vara hänt. Det har funnits frispråkiga redaktörer i fackförbundens tidningar och inom tysk och norsk arbetarrörelse var pressen obunden i förhållande till partiet. Med utopin om partipressens lokala webbförnyelse kanske man också skulle våga hoppas på att kommunernas hemsidor skulle se ut som något annat än skyltfönster för ett tjänsteproducerande serviceföretag. De politiska partierna brukar finnas undanstoppade i något hörn.Men det är inte den kommunala förvaltningen som är huvudpersonen i den lokala självstyrelsen. All offentlig makt utgår ju från folket. Men vart tar den sedan vägen?
Olof Petersson Professor i statskunskap, forskningsledare vid Studieförbundet Näringsliv och Samhälle SNS |