Men ibland dyker det upp en enstaka, lysande komet. En sådan är Harvardprofessorn Robert Putnam, som med sin slagkraftiga tes om det sociala kapitalets söndervittring blivit en global kändis, åtminstone i den del av världen som har råd att bekymra sig om ensamma bowlare.

Det är föga överraskande att Putnams teser fått sådan resonans i Sverige. Den svenska demokratins självbild är starkt färgad av folkrörelsedrömmens rosa nyanser. Idealmedborgaren sitter i ständigt sammanträde och kommunala dagisbarn är fullfjädrade mötesrävar redan i fyraårsåldern.

Länge såg det också ut som om folkrörelserna hade löst ett av demokratins stora problem, att människor är formellt lika men i realiteten olika. I internationellt perspektiv framstod Sverige som ett av de bästa exemplen på hur den politiska ojämlikheten hade motverkats. Folkrörelserna skolade generationer av arbetare och bönder till aktivt deltagande i det politiska livet.

Men nu kommer ny forskning med alarmerande rapporter. De nordiska ländernas särdrag håller på att försvinna. En norsk undersökning visar att de resursstarka fått ökat inflytande över organisationernas liv och utformning.

Det är högutbildade och höginkomsttagare som alltmer behärskar folkrörelserna. Ledning och administration tas över av personer med hög formell utbildning. De som står utanför arbetsmarknaden är däremot svagt representerade. I stället för att utjämna de sociala skillnaderna bidrar dagens folkrörelser därför till att ytterligare öka klyftorna i samhället.

Det är inte bara svenska politiska partier som har problem med medlemsutvecklingen. Undersökningen dokumenterar att en allt större andel av de unga står utanför organisationssamhället. Och de unga som engagerar sig väljer framför allt avgränsade, lokala grupper.

Den nordiska typen av folkrörelser har förenat social gemenskap på lokal nivå med utåtriktad politisk aktivitet på riksnivå. De norska forskarna iakttar nu en tudelning av organisationslivet. Den lokala nivån separeras från den centrala.

På många orter kan det finnas en relativt välutvecklad flora av aktionsgrupper och byalag. De kan förvisso gynna social gemenskap och intern demokrati. Men många av dessa lokala grupper saknar anknytning till riksomfattande organisationer.

Banden som tidigare utgick från den lokala nivån där aktiviteten ägde rum, in i de nationella och internationella sammanhangen där besluten fattas, håller på att försvagas.

Man bör inte utan vidare generalisera dessa resultat till andra länder. Det norska organisationslivet har förvisso en del speciella drag. Men huvuddragen i utvecklingen stämmer överens med vad vi känner till om Sverige. Den undersökning som vi redovisade i SNS Demokratiråd 1998 pekar också på fenomen såsom stagnerande medlemsutveckling och ändrade generationsmönster.

Men i Sverige har det formella medlemskapet mycket större betydelse. Det går en mer ogenomtränglig gräns mellan medlemmar och icke-medlemmar. För många utomstående ter sig de svenska organisationerna inte så välkomnande.

Forskargruppen pekar på kombinationen av starka band inåt i organisationerna, höga barriärer för deltagande samt begränsad utåtriktad aktivitet och orientering mot det lokala som gör att organisationerna blir slutna och får karaktären av klickbildningar.

Denna observation är viktig också med tanke på den uppmärksamhet som Putnam fått. Frivilliga organisationer är förvisso betydelsefulla. Men den norska forskargruppen framhåller att det finns ett avgörande villkor.