I Britta Lejons demokratiproposition ägnar sig socialdemokraterna åt partitaktiska överväganden och frånskriver sig ansvaret för den nödvändiga reformeringen av de politiska institutionerna.
   Något försvarsminister Björn von Sydow varnade för under sin tid som forskare.
   Det är kanske dags för Björn von Sydow att ägna sig åt högläsning på nästa regeringssammanträde, menar professor Olof Petersson.

Vad vore den politiska makten utan icke-beslut. Den som kontrollerar dagordningen innehar en nyckelposition i beslutsprocessen. Att kunna definiera bort problem är lika viktigt som att komma med konkreta förslag.

Många konkurrerar i dag om uppmärksamheten och gör, mer eller mindre lyckade, försök att vinna inflytande över den offentliga debattens dagordning. Journalister, lobbyister, pamflettister, karriärister – alla vill de puffa för sina egna frågor.

I den postmoderna mediesociologins värld framstår definitionsmakten som svårtydd, diffus och ogripbar. Och så kan säkert ibland vara fallet. Men många gånger är saken häpnadsväckande enkel. Facit finns i grundlagen. Regeringen styr riket.

Regeringen är alltjämt helt dominerande som politisk initiativtagare. Strömmen av propositioner från regeringskansliet bestämmer pulsen, inte bara för riksdagen utan också i mediernas nyhetsrapportering och debattplatser.

Dessa reflektioner föranleds av regeringens nyligen offentliggjorda demokratiproposition. Jag tillhör dem som kritiserat propositionen för att ha utelämnat ett antal grundläggande problem i det politiska systemets funktionssätt. Kritiken från oss i SNS Demokratiråd går särskilt ut på att regeringen definierat bort politikernas del i problemet. Åtskilliga bekymmer i dagens demokrati har att göra med de politiska institutionernas utformning.

Väljarna har i dag svårt att utkräva ansvar. Sverige nu har levt med minoritetsregeringar i över tjugo år. Genom överenskommelser i riksdagen kan regeringen visserligen söka stöd för sin politik i olika frågor. Men makten förskjuts till förhandlande partiledningar. Väljarnas inflytande minskar.

För att väljarna på valdagen ska kunna påverka inte bara riksdagens utan också regeringens sammansättning fordras tydliga alternativ. Parlamentarismen kräver en stark regering och en stark opposition. Numera har vi intetdera. En viktig del av problemet är den svaga och splittrade borgerligheten.

Då kommer naturligtvis invändningen, också framförd av demokratiminister Lejon själv, att man inte kan begära att regeringen ska lösa de borgerliga partiernas interna samarbetsproblem.

Nej, det är det nog ingen som tänkt sig, inte ens någon statsvetare. Men regeringen kan inte frånhända sig ansvaret för att inneha initiativmakten när det gäller de politiska institutionernas reformering.

Det är nämligen ett väldokumenterat faktum att valsystemets och det parlamentariska styrelsesättets utformning har stor inverkan på partikonstellationer och samarbetsmönster. Institutioner skapar incitament. Och genom att inte föreslå någon ändring accepterar man dagens ordning. Denna i sin tur bygger på överväganden och beslut under 1960-talet.

Därför måste man gå tillbaka till källorna som berättar hur partistrategerna resonerade sig fram till den grundlagsordning som vi så småningom fick. Lyckligtvis finns det en utmärkt undersökning av denna avgörande fas i landets politiska historia. Boken heter "Vägen till enkammarriksdagen" och har författats av statsvetaren Björn von Sydow, numera rikets försvarsminister. Som forskare hade han tillgång till Tage Erlanders privata dagboksanteckningar.

"Erlanders ursprungliga huvudsyfte med kommunala sambandet var ju att åstadkomma ett valsystem av samma slag som första kammarens, där man inte riskerade borgerlig samverkan som konsekvens", konstaterar von Sydow (sid 311). "Borgerlig politisk splittring på riksnivå skulle stimuleras av detta proportionella valsystem, utan incitament till valsedelsamverkan" (sid 283).

Björn von Sydow fortsätter: "Med en viss tillspetsning kan man säga att riksproportionaliteten kom till stånd för att de borgerliga ansåg att genom den skulle sannolikheten öka för alla andra regeringar än socialdemokratiska med egen majoritet i riksdagen. Och för att socialdemokraterna ansåg att riksproportionaliteten ändå inte skulle minska sannolikheten för regeringsställning för socialdemokratin."

Såvitt jag vet har ingen ifrågasatt von Sydows slutsatser. Det är socialdemokraternas författningspolitik som utgör en del av förklaringen till den borgerliga splittringen. Borgerligheten ville försvaga socialdemokratin och socialdemokraterna ville försvaga de borgerliga.

I bokens avslutande del gör Björn von Sydow följande tänkvärda reflektion. "Det genomgående är också att partierna antar konstitutionella ståndpunkter som tenderar att medföra parlamentarisk egennytta för det egna partiet. Men framför allt inte en ståndpunkt som kan förväntas gynna motståndare och missgynna det egna partiet. I själva verket är utgångspunkten snarare att åstadkomma förändringar eller slå vakt om ett system som har en tendens att gynna det egna partiet. Partierna strävar alltså genomgående, men några undantag, att med sin konstitutionella politik åstadkomma bästa möjliga maktpositioner för det egna partiet eller åtminstone att motverka sådana för motståndare."

Frånvaron av konstitutionella principer i svensk politisk debatt var då ett faktum. Britta Lejons demokratiproposition föranleder dessvärre ingen revision av denna slutsats. Kunde inte Björn von Sydow idka högläsning under nästa regeringssammanträde?