Øyvind Østerud, Fredrik Engelstad, Siri Meyer, Per Selle, Hege Skjeie
Ad Notam Gyldendal 1999. Akademika bokhandel.
ISBN 82-417-0989-7, 168 s.

Olof Petersson

Den första boken från norska makt- och demokratiutredningen består av uppsatser som författats av de fem medlemmarna i forskargruppen. Utgångspunkten är de inledningar som hölls vid utredningens startkonferens i september 1998. Som bilagor till boken finns utredningens egen ramplan, stortingets mandat samt förteckningar över medlemmarna i forskargruppen respektive rådet för makt- och demokratiutredningen.

Utredningens ordförande Øyvind Østerud inleder med en uppsats som bär samma titel som boken: Mot en ny maktutredning. De tankar som där formuleras har, föga förvånande, stor överensstämmelse med utredningens ramplan.

Nationalstaten utmanad

Utgångspunkten är det statssystem som dominerat Europa sedan mitten av 1600-talet. Efter westfaliska freden bygger den internationella ordningen på principen om en värld av politiska enheter med territoriella gränser, principen om nationell suveränitet och principen om en internationell rättsordning med staterna som primära rättssubjekt.

Med franska revolutionen har denna nationalstatsdoktrin slått följe med upplysningens folksuveränitetstanke. Staten skulle vara nationell och bygga på en politisk gemenskap av fria medborgare. Nationsbyggnad och demokratisering ses därmed som delar av samma historiska process.

Med dessa utgångspunkter blir Østerud mycket tydlig. "Historiskt sett är både demokratiteori och demokratisk politik knutna till nationalstaterna som institutioner – oavhängiga, självstyrande och territoriellt avgränsade enheter, med en befolkning som kan uppträda som en politisk gemenskap där samling kring institutioner och procedurer överordnas oenighet och strid om politikens innehåll." Utredningens ramplan slår också fast: "Nationalstaten har varit den överordnade ramen kring folkstyrelsen."

Skildringen av dagens samhällsutveckling blir mot denna bakgrund synnerligen hotfull. "I dag utmanas nationalstaten radikalt både utifrån och inifrån", skriver utredningen i sin plan. Man pekar på den omfattande internationaliseringen, där en rad centrala beslut undandrar sig nationalstatens kontroll. Utvecklingen sätter frågetecken för nationalstatens förmåga som suveränt beslutssystem och som ram för kollektiv identitet. Inifrån hotas nationalstaten genom en "komplicerad ändring av skiljelinjerna mellan åtskilliga institutioner, där förhållandet mellan politiska organ och marknadsmässiga, rättsliga, religiösa, kulturella eller vetenskapliga principer framstår som oöverskådligt och problematiskt." Østerud förtydligar: "I mötet med demokratiseringskrav från kvinnorörelse och minoritetsgrupper blir nationalstaterna utmanade och konfronterade med sina egna principer."

Det är så man tänker. Demokratin står och faller med nationalstaten. Nationalstaten hotas av globalisering, EU, kvinnor och samer. När staten inte längre kan styra som förr så riskerar demokratin att gå under.

Fixering vid myndigheternas styrningsproblem

Denna pessimistiska slutsats måste starkt ifrågasättas. Problemet är själva utgångspunkten, som sätter så starkt likhetstecken mellan nationalstat och demokrati. Historiskt sett är självstyrelsetanken mycket äldre än den europeiska nationalstaten. Man behöver inte gå så långt tillbaka som de grekiska stadsstaterna; det finns gott om exempel på lokal självstyrelse i medeltida byar och städer. Också förbundsstater som USA, Tyskland, Schweiz och Kanada visar att demokratiska styrelseformer kan tillämpas minst lika framgångsrikt inom regioner som inom nationalstatens ram. Det är också vilseledande att så starkt knyta demokratin till ett så diskutabelt begrepp som suveränitet. Folksuveräniteten är inte en odelbar substans. Demokratin kan med fördel utövas parallellt på flera olika territoriella nivåer.

Utredningens fixering vid nationalstatens handlingsförmåga förklarar varför man ägnar så stor uppmärksamhet år styrningsperspektivet. "Sett från norska myndigheters sida", är en avslöjande formulering i forskningsplanen. "Myndigheternas handlingsrum" blir det centrala problemet, som kommer till uttryck i den samlande ram som utredningen själv formulerat för sitt eget arbete.

Utredningen förefaller också att utgå från ett tämligen snävt och traditionellt politikbegrepp. Möjligheterna att styra samhällsutvecklingen identifieras i allt väsentligt med de statliga myndigheternas makt. Enligt min mening borde utredningen ägna större uppmärksamhet åt den pågående debatten om hur government kan kompletteras och delvis ersättas av governance. Staten bibehåller sitt övergripande politiska ansvar, men agerar mer och mer indirekt i stället för att intervenera direkt genom myndigheter och påbud.

Jag har tidigare kritiserat direktiven till den norska maktutredningen för att ge en alltför ensidig bild (Aftenposten 15/9 1997). Det verkade där som om demokratins problem enbart hade att göra med att den nationella politiken hotas av yttre krafter. I sin tolkning av uppdraget går utredningen ännu längre. Tolkningsperspektivet utgår från den norske centralplanerarens handlingsutrymme. Utredningen är mer statscentrerad än staten själv.

Det officiella mandatet har åtminstone den fördelen att man i viss mån även uppmärksammar den enskildes perspektiv. Det finns anledning att beklaga att utredningen inte lagt större tyngd vid medborgarperspektivet. Som teoretisk utgångspunkt har det åtskilliga fördelar. Det öppnar naturliga möjligheter att undersöka sambandet mellan individ och kollektiv, mellan rättigheter och skyldigheter, mellan ideal och verklighet samt mellan politik och andra samhällssfärer.

Utredningen utmanad

Som läsare av inledningsskriften blir man mindre övertygad om att den norska nationalstaten hotas utifrån och inifrån, men desto mer bekymrad över den norska maktutredningen hotas såväl utifrån som inifrån. Man påpekar själv att den forskningspolitiska miljön i dag är väsentligt annorlunda än den första norska maktutredningen för snart tjugo år sedan. Utredningen befinner sig i ett vanskligt dilemma. Å ena sidan vill man förankra sig brett i norsk samhällsforskning, å andra sidan finns kravet på enhetlighet och samlande grepp. Utredningens arbete formas också av att det leds av en grupp bestående av fem starka personligheter. Antologin ger ett tydligt bevis för spännvidden mellan de olika forskningsprofilerna.

Läsaren blir inte helt övertygad om att de fyra övrigas forskningsintressen helt naturligt låter sig infogas i föreställningen om den hotade nationalstaten. Fredrik Engelstad vill granska vad som händer med företagsdemokratin. Hege Skjeie reflekterar över kvinnoforskningens relation till jämställdhetsprocessen. Per Selle kritiserar forskningen om det frivilliga föreningslivet för att ha begränsat sig till korporatismbegreppet och frågan om de tunga intresseorganisationernas relation till staten. Man ser fram emot Selles bedömning av framväxten av ett globalt medborgarsamhälle, the global civil society.

Siri Meyer företräder det humanistiskt forskningsperspektiv på maktens former och formens makt. Symbolmakten förtjänar förvisso uppmärksamhet och Meyer illustrerar med det nationella skolväsendet. Här socialiseras eleverna in i den härskande klassens "habitus" genom föreställningar om ett gemensamt språk, en nationell historia och liknande. Så sant. Meyer kanske kunde börja med att studera ordförande Østeruds nationalstatsmyt.

Olof Petersson
4 augusti 1999