Øyvind Østerud
Ad Notam Gyldendal 1999. Akademika bokhandel.
ISBN 82-417-0990-0, 207 s.

Olof Petersson

Denna bok är en förstudie till den nya makt- och demokratiutredningen, skriver Øyvind Østerud i sitt förord. Snabbt gör författaren klart att han egentligen inte gillar ordet globalisering. Det är oklart, det är modepräglat och drar till sig ideologiska kampanjer. Det är emellertid inte första gången som en samhällsforskare tvingas hugga sig genom klichéernas snåriga värld och resultatet har denna gång blivit en bok som på en gång är mycket lyckad och mycket diskutabel.

Globalisering med många sidor

Det går knappast att finna en mer överskådlig och lättläst framställning av globaliseringens olika yttringar. Det första kapitlet ställer frågan om vi går mot en global ekonomi. Författaren har inte svårt att finna åskådlig statistik som visar på att stora delar av världen har blivit tätare ekonomiskt integrerade genom handel och utlandsinvesteringar. Men han påpekar samtidigt att merparten av produktionen trots allt går till inhemsk konsumtion och att arbetsmarknaden bara i begränsad omfattning är internationaliserad.

Den ökande internationaliseringen påverkas visserligen av teknologiska förändringar, men processen är också resultatet av politiska beslut. EU är det främsta exemplet och Østerud diskuterar EMU och östutvidgningen. EU motsvarar inte någon etablerad konstitutionell ordning. EU är i sig själv en strid om nationalstaternas suveränitet och villkor. Unionens utvidgning österut kommer enligt författaren att förstärka mångfalden och centrifugalkrafterna. Valutaunionen beskrivs som ett högriskprojekt.

Østeruds huvudkritik mot EU-projektet är att det inte tillgodoser kravet på upplevd gemenskap. EU säges sakna den folklig gemenskap, den samlande och överordnad identifikation med "Europa" framför nationalstaterna, som en gång uppsatts som förutsättningen för en stabil demokrati. Författaren ägnar ett kapitel för att granska tesen om den "globala byn", föreställningen att det håller på att växa fram en global kultur. Ändringar i masskommunikation, konsumtionsmönster och livsstil är visserligen uppenbara, men globaliseringen är ingen rätlinjig process, utan blir emellanåt en provokation som utlöser motreaktioner och förskansning.

Miljöfrågan brukar vanligen anföras som exempel på hur många av dagens problem överskrider nationella gränser och framtvingar internationell politisk samordning. I många miljöfrågor står vi inför ett slags "allmänningens tragedi", där rationellt beteende för enskilda aktörer motverkar allas gemensamma intresse. En centralt problem i förhållandet mellan stater är att ingen överordnad auktoritet kan säkra en politik till det gemensammas fördel. Författaren pekar på spänningen mellan statssystem, transnationell företag och världssamfundet.

Till nationalstatens försvar

Boken hävdar, starkt sammanfattat, att det visserligen pågår stora förändringar i ekonomi och politik, men att varken globalisering, europeisering eller regionalisering kan ersätta de gamla nationalstaterna. En återkommande tes är att allt detta tal om exempelvis globalisering och regionalisering främst fyller ett ideologiskt syfte. Boken utmynnar därmed i ett försvar för nationalstaten som bas för det demokratiska välfärdssamhället. Det finns, enligt författaren, inga realistiska alternativ än nationalstaten som demokratins bas. Författaren utvecklar för övrigt denna tes också i sitt bidrag till maktutredningens inledningsvolym.

Visserligen är inte all nationalism demokratisk; Østerud medger att försvaret av nationen kan vara auktoritärt, exkluderande, aggressiva och minoritetsförtryckande. Men nationalismen har också varit frigörande. Det är detta slags nationalism som är grunden för Østeruds resonemang. Nationalism och demokrati har därmed ett nära samband. Det finns en begreppsmässig kärna, en subjektivt baserad gemensam nämnare mellan ett medborgarrättslig och en "etnisk-kulturell" nationsuppfattning. Demokrati förutsätter ömsesidig tillit, och det är i den nationella gemenskapen som ett sådant förtroende uppstår.

Men de europeiska fri- och rättigheterna?

Boken innehåller visserligen en kort redogörelse för FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna, men slutsatsen är snarast att en sådan tunn rättighetsnorm knappast kan fungera som en sammanhållande global kultur.

Det är en stor brist att boken inte fäster större uppmärksamhet vid medborgarrättigheternas internationalisering. En viktig del av globaliseringen har därmed glömts bort. Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna bildar det hittills främsta exemplet på hur friheten och demokratin gjort stora framsteg tack vare övernationella politiska institutioner. Europarådet tog en gång initiativet till konventionen, som nu blivit så etablerad att den till och med införlivats i svensk rätt. Europadomstolen i Strasbourg har blivit en säkerhetsventil för enskilda individer som anser att deras rättigheter blivit kränkta. Domstolen har fått allt större makt och vid åtskilliga tillfällen framtvingat lagändringar i de länder som ratificerat konventionen.

I augusti 1999 fälldes Frankrike för tortyr; en misshandel under ett polisförhör ansågs ha inneburit en allvarlig kränkning. Det land som berömmer sig för att vara fri- och rättighetsförklaringarnas födelseland fick anledning till självrannsakan. Sverige har fällts vid flera tillfällen och har tvingats ändra sitt rättssystem på en principiellt viktig punkt. Numera kan regeringens beslut i förvaltningsärenden överklagas till domstol.

Europakonventionen innebär ett allvarligt ifrågasättande av Østeruds grundtes. Framväxten av en europeisk rättskipning innebär otvivelaktigt en inskränkning av den nationella suveräniteten. Nationella regeringar och parlament tvingas anpassa sig till en övernationell rättsnorm. Men har demokratin därmed undergrävts? Man kan hävda motsatsen. Medborgarnas frihet har ökat därför att nationalstaterna fått mindre att säga till om.

Olof Petersson
5 augusti 1999