Blogg april 2014

29 april 2014

För 60 år sedan: ny teknik förändrar valen

Vilken betydelse har internet och sociala medier för väljarna? Vad innebär det att lokalbevakning och tryckta dagstidningar är under stark press? Spekulationerna inför årets val handlar mycket om hur tekniska förändringar påverkar valrörelsen.

Men så har det varit inför varje val. Den allmänna rösträtten innebar att partierna tvingades ta till olika slags medier och kanaler för att nå ut till hela befolkningen, inte bara de redan politiskt engagerade. Valrörelsernas tidiga historia är därmed historien om talarstolar, högtalarbilar, affischer och radiodebatter.

I år är det 60 år sedan statsvetarna gjorde den första valundersökningen i Sverige. Man intervjuade ett urval väljare på västkusten inför kommunalvalet i september 1954.

Intervjuundersökningen kompletterades av datainsamlingar som engagerade många av statsvetarstudenterna i Göteborg. Röstlängderna utnyttjades för att undersöka hur valdeltagandet förändrades inom olika befolkningsgrupper. Dessutom analyserades hur tidningarna återgav partiledarnas valtal, radiodebatter och partiledarintervjuer och hur valrörelsen speglades på nyhetsplats och på ledarsidor.

Under valrörelsens sista vecka skickades institutionens studenter ut för att bevaka alla valmöten i Göteborg. Politikernas tal refererades på ett särskilt formulär och studenterna antecknade ”mötespublikens storlek och uppträdande m.m.”. Många möten hade bara något fåtal deltagare men en del arrangemang var mer välbesökta. Särskilt publikdragande var socialdemokraternas möten där man visade valfilmen ”Skattefria Andersson” med de populära skådespelarna Stig Järrel och Gaby Stenberg i huvudrollerna.

Men antalet deltagare på partiernas egna valmöten började ändå minska. Partiledningarna blev klara över att de behövde nya medier för att nå ut till väljarna. Några veckor efter valet 1954 började provsändningarna med television i Sverige. Så inleddes en ny epok. Tekniken skulle återigen förändra förutsättningarna för politisk kommunikation.

 

23 april 2014

Kampanjkonsulternas Oscarsgalor

”And the winner is...”. Amerikanska kampanjmakare har sin egen Oscar, The Reed Awards. Priset har uppkallats efter Stanley Foster Reed, grundare av branschorganet Campaigns & Elections, som också står som värd för det årliga arrangemanget i Washington D.C.

Syftet är att hylla ”excellence in political campaigning, campaign management, political consulting and political design”. För ett tag sedan utdelades 2014 års pris i 71 olika kategorier, exempelvis ”Best Automated Phone Call: State Legislative Candidate”, ”Best GOTV (get out the vote) Plan and Execution” och ”Best Use of Viral Marketing”.

Föga oväntat vann NationBuilder pris för sin redan vitt spridda teknik att organisera gräsrotskampanjer.

Vissa innovativa tekniker skulle antagligen kollidera med europeisk och svensk integritetslagstiftning. En finurlig metod för målgruppsidentifiering av potentiella väljare fick pris: VoterMapping.com.

Hela listan över Reed-pristagarna finns på Campaigns & Elections webbplats.

Om inte det räcker finns det ett annat årligt pris för politiska kommunikationskonsulter: The Pollie Awards, som delas ut av AACP, The American Association of Political Consultants. Priset som bästa opinionsundersökare 2014 gick exempelvis till Anna Greenberg, som var en av rådgivarna i Bill de Blasios framgångsrika kampanj i New Yorks borgmästarval.

 

15 april 2014

Toleransen ökar men intoleranta partier går fram

Statsvetaren Marie Demker har gått igenom tjugo års forskning om svenskarnas inställning till invandringen. Slutsatsen är tydlig. Främlingsfientligheten går tillbaka. En minskande andel tycker att vi bör ta emot färre flyktingar. Allt färre instämmer i påståenden som att det finns mycket utlänningar i Sverige. Fler och fler accepterar att en invandrare från andra delar av världen blir ingift i den egna familjen.

Marie Demker har flera förklaringar till varför Sverige blivit mer öppet och välkomnande. De flesta som kommit till Sverige har integrerats som arbetskraft. De politiska partierna har slutit upp bakom en generös invandringspolitik. Svensk nationalism betonar jämlikhet och rättvisa snarare än historia och kultur.

Men samtidigt ökar stödet för partier som vill stoppa eller minska invandringen. Främlingsfientliga partier förutspås öka i nästa månads Europaval. Enligt opinionsmätningarna kommer Sverigedemokraterna att vara representerade riksdagen även under nästa mandatperiod.

Hur går det ihop att intoleranta partier går fram samtidigt som toleransen ökar? Marie Demker hänvisar i första hand till medieklimatet och det politiska samtalet. Opinionsbildare och olika samhällsaktörer har därmed ett stort ansvar. Boken avslutas med en uppmaning till alla medborgare. Det är allas vårt ansvar att utveckla det politiska samtalet.


Marie Demker: Sverige åt svenskarna: motstånd och mobilisering mot invandring och invandrare i Sverige (2014).

 

15 april 2014

Tillbakablickande väljare ger framåtblickande partier

Val handlar inte bara att rösta om partiernas löften också om att utkräva ansvar för den gångna valperioden. Den ideala valrörelsen kombinerar mandat och sanktion.

Mandat går  ut på att uppnå representation genom åsiktsöverensstämmelse. Politikerna presenterar sina program för medborgarna, vilka därefter röstar på de partier som de gillar mest. Politikernas uppdrag är följaktligen att verka i enlighet med det mandat, som väljarna givit dem.

Sanktion går ut på att uppnå representation genom medborgarnas reaktion på den förda politiken. Politikerna fattar en rad beslut som medborgarna bedömer. Vid nästa val kan väljarna antingen ge regeringen fortsatt förrtroende eller i stället ge oppositionen förtroendet.

Politisk representation blir därmed paradoxal. Mandat och löften ger framåtblickande väljare men tillbakablickande politiker. Sanktion och ansvar ger tillbakablickande väljare men framåtblickande politiker.

Mandat och åsiktsöverensstämmelse innebär nämligen att väljarna ser framåt, mot förverkligandet av det program som de gett sitt stöd. De valda politikerna tvingas se bakåt så att de förverkligas de löften som de gett vid det gångna valet.

Sanktion och ansvarsutkrävande innebär däremot att väljarna ser bakåt mot den gångna valperioden och utvärderar den politik som regeringen har fört. De valda politikerna tvingas blicka framåt mot nästa val då de på nytt kommer att ställas till ansvar.

Det har funnits valrörelser som nästan helt dominerats av löften, valprogram och partitest medan det nästan helt saknats möjligheter att bedöma den politik som regeringen fört under gångna valperioden. I år ser valdebatten ut att få en bättre balans mellan mandat och sanktion. Flera redaktioner satsar stort på att systematiskt gå igenom vad som har hänt inom ett antal tunga politiska områden. Den nedläggningshotade tidningen Riksdag & Department var tidigt ute med en granskning av utanförskapet, som var en av de hetaste frågorna i valrörelsen 2006.

Det är första gången i Sveriges politiska historia som en borgerlig regering har suttit så lång tid. Både journalister och väljare kommer att vara intresserade av information om vad som har hänt i Sverige under de åtta åren mellan 2006 och 2014. Inom flera områden har det redan brutit ut en kamp om denna verklighetsbeskrivning. Vad har egentligen hänt med de offentliga finanserna, skolan och arbetslösheten och hur ska det som hänt förklaras?

Ju närmare valet vi kommer desto mer stiger efterfrågan om kunskap om den faktiska utvecklingen inom olika områden. Många offentliga myndigheter har en unik position som informationskällor. Här öppnas också möjligheter för andra slag av samhällsaktörer.

Källa: SNS Demokratiråd 2002

 

15 april 2014

Valforskare avslöjar myter

Den långa serien av statsvetenskapliga valundersökningar ger ett underifrånperspektiv på den representativa demokratin. Frågeundersökningar baserade på riksrepresentativa befolkningsurval har blivit en huvudkälla för kunskapen om den svenska väljarkåren. Och allt är inte som det synes vara. Valforskningen avslöjar flera myter.

* Myt 1: ”Förtroendet för politikerna minskar”
Attityder som ”partierna är bara intresserade av folks röster men inte deras åsikter” blev förvisso allt vanligare under några årtionden. Men någonting hände i början av 2000-talet. Terroristhotet gjorde att det drog in ett stråk av allvar i partipolitiken. Opinionen svängde. Sedan dess ökar förtroendet för svenska partier och politiker.

* Myt 2: ”Valdeltagandet sjunker”
Så sades det i alla fall efter valet 2002, då valdeltagandet hade gått ner till 80,1 procent. Men i det senaste riksdagsvalet var det 84,6 procent som gick och röstade. Det finns heller ingen entydig trend. Sedan ett halvsekel tillbaka ligger valdeltagandet kring 80–90 procent. Är det ett politiskt intressant val med tydliga alternativ stiger valdeltagandet något.

* Myt 3: ”Väljarna röstar mer och mer på person och inte på parti”
Man skulle kunna tro att den allmänna individualiseringen och det ökade inslaget av personval i det svenska valsystemet skulle lett till en personifiering av politiken. Men icke. Det bara en fjärdedel av väljarna i riksdagsvalet som utnyttjar möjligheten att kryssa för en kandidat på valsedeln. Valundersökningarna visar att de flesta väljare inte kan nämna en enda riksdagskandidat från den egna valkretsen. Eftervalsanalyser visar också att partiledareffekterna är mindre än vad som vanligen påstås.

* Myt 4: ”De flesta svenskar har en partisympati”
Så var det en gång i tiden. Ända fram till 1980-talet svarade flertalet ja på frågan om de kände sig som anhängare till något speciellt parti. Men denna partiidentifikation sjunker undan för undan. Vid valet 2010 var det bara 28 procent som identifierade sig med ett parti. Det här är en dramatisk förändring. De politiska partierna tappar sin förankring i befolkningen.

* Myt 5: ”Valet avgörs under valrörelsen”
Det är visserligen sant att en tredjedel av väljarna byter parti mellan valen och att drygt hälften av väljarna uppger att de bestämt sig under valrörelsen. Men det är bara i undantagsfall som det blir några stora förskjutningar i slutskedet. De flesta väljare har redan en ungefärlig uppfattning om hur de ska rösta. Mycket av valpropagandan har en förstärkande och mobiliserande effekt.

* Myt 6: ”Internet har blivit det viktigaste kampanjmediet”
Sverige är inte USA. I amerikanska valrörelser används internet för att finansiera, organisera och informera. Men mediestrukturen, partierna, partifinansieringen och valsystemet är annorlunda. I Sverige spelar hemsidor och sociala medier visserligen en något ökande roll men för det stora väljarflertalet är television och andra massmedier alltjämt de viktigaste informationskällorna.

Källor:
Henrik Oscarsson och Sören Holmberg: Nya svenska väljare (2013).
Jesper Strömbäck och Lars Nord, red: Kampen om opinionen (2013).
www.valforskning.pol.gu.se

 

15 april 2014

Schibsted startar ny typ av opinionspanel

”Inom felmarginalen.” Så löd titeln på en bok om som statsvetarkollegan Sören Holmberg och jag skrev för snart 35 år sedan. Ämnet var opinionsmätningar och vi gjorde en kritisk genomgång av hur frågeundersökningar genomfördes och användes i Sverige.

Sedan dess har opinionsmätningar fortsatt stor popularitet, särskilt i mediernas rapportering under ett valår. Men kvalitetsproblemen har inte lösts utan snarast förvärrats.

Standardreceptet för en bra opinionsmätning är ganska enkelt: ett stort urval, gott om tid för att få tag i och informera de utvalda svarspersonerna, neutralt och omsorgsfullt formulerade frågor och svarsalternativ, flera och varandra kompletterande frågeformuleringar, avancerad dataanalys för att urskilja svarsmönster samt utförlig rapportering med en dokumentation av undersökningsmetoder och felkällor.

Jämfört med en sådan checklista har många opinionsundersökningar i praktiken stora kvalitetsbrister. Små urval, snabba mätningar, stort bortfall, skeva frågeformuleringar, hårdragna tolkningar och bristfällig dokumentation.

Ett växande problem är att bortfallet ökar. Undersökningsinstituten får inte tag i folk och många som blir kontaktade vägrar att medverka. Den statistiska felmarginalen, som mäter slumpvariationerna vid stickprov, säger därmed allt mindre. Det är det stora bortfallet som gör att man kan ifrågasätta representativiteten hos dem som ställer upp och svarar.

Därför ser man nu olika försök att finna alternativ till den traditionella metoden med telefon- eller postenkäter baserade på slumpmässiga befolkningsurval. I takt med att internet används av en allt större del av allmänheten är det webbundersökningar som framstår som huvudalternativet.

Schibsted-koncernen, i första hand Aftonbladet, har nu dragit igång en ny typ av opinionspanel. En del av besökarna på Schibsteds webbplatser möts av en popup-ruta med en fråga om man vill medverka. Den som svarar ja får sedan några frågor om kön, ålder och så vidare. Avslutningsvis ombeds man uppge sin epostadress. Man får ett mejl som innehåller användarvillkor och närmare information om undersökningen. Den som accepterar är med i panelen och man kan räkna med att få besvara ett par frågor någon gång per månad. Tanken är att man ska kunna svara enkelt på sin mobil.

Just nu pågår rekryteringen till panelen och några undersökningsresultat finns ännu inte. Opinionspanelen har en vetenskaplig referensgrupp och av nyfikenhet accepterade jag att vara med. Vid vårt första möte stod det snart klart att opinionspanelen måste bemästra två huvudproblem: urvalets representativitet och frågeformuleringarnas kvalitet.

Man kan inte utgå ifrån att de som ställer upp och besvarar frågorna är representativa för befolkningen. Däremot finns det olika sätt att ta reda på mer exakt hur den bristande representativiteten ser ut, när det gäller exempelvis kön och ålder. En del av skevheterna kan reduceras i efterhand genom statistiska vägningar och justeringar, men här kan det uppstå nya metodproblem. En annan väg är att successivt rikta inbjudningarna till underrepresenterade grupper, en variant av ”responsive survey design”. Schibsted har den fördelen att deras olika webbsajter i praktiken täcker hela den svenska internetbefolkningen.

En annan utmaning är att undvika frestelsen att styra svaren genom partiska frågeformuleringar. Statistiska frågeundersökningar kan vara en fantastisk metod för att pejla folkopinionen och ge de tystlåtna röst men instrumentet kan också missbrukas i propagandasyfte: ”som man frågar får man svar”. Det ligger naturligtvis i tidningens långsiktiga intresse att vinnlägga sig om opartiska frågeformuleringar. Partiska mätningar skulle snabbt äta upp förtroendekapitalet.

Själv ser jag Schibsteds opinionspanel som ett stort metodexperiment. Det verkar som det finns en öppenhet för att lära under resans gång. Om man lyckas bemästra metodproblemen kan webbpaneler bli ett sätt att följa opinionsskiftningar i realtid.