Medborgarna och det psykologiska försvaret
Ny rapport utgiven av MSB: Medborgarna och det psykologiska försvaret.
Ur mitt förord:
Under några årtionden av förhållandevis lugna och fredliga förhållanden i
vår närmaste omvärld verkade det som om den demokratiska rättsstaten var
etable - rad och säkrad en gång för alla. Nu är läget ett annat. Den
säkerhetspolitiska hotbilden har mörknat. Demokratins institutioner utmanas
i flera europeiska länder. Därmed växer oron för att Sverige utsätts för
otillbörliga påtryckningar i syfte att vilseleda opinionen och påverka
landets beslutsfattare.
Dagens situation påminner om läget i början av 1950-talet. Det
kalla kriget hade då ökat krigshotet och Sverige byggde upp en omfattande
organisation för att stärka det psykologiska försvaret. Redan från början
engagerades forskare för att få fram tillförlitliga kunskaper om propaganda
och opinionsbildning. Bland dessa forskare fanns två statsvetare, Jörgen
Westerståhl och Bo Särlvik. När jag började läsa statskunskap i Göteborg
blev de mina lärare. Min doktorsavhandling blev en direkt fortsättning på de
riksomfattande väljarundersökningar som de hade dragit igång för att studera
valpropagandans effekter. Så småningom kom jag att skriva en bok om Jörgen
Westerståhls insatser som statsvetenskaplig forskare.
Att skriva denna rapport har blivit ett sätt att sammanfatta hur
statsvetare och andra forskare har försökt att bidra till förståelsen av det
psykologiska försvaret.
4 maj 2017
Svenska värderingar som politiskt projekt
I en uppsats för Svenska historikermötet i Sundsvall i maj 2017 definierar jag "svenska värderingar" som samhällsvärderingar, i betydelsen normativa uppfattningar som direkt eller indirekt uttrycker synen på det goda samhället. Uppsatsen finner att det är berättigat att tala om svenska värderingar. Den svenska regeringsformen innehåller numera en målsättningsparagraf som sammanfattar en gemensam värdegrund. Denna paragraf vittnar om det numera råder en bred enighet i synen på människovärde, välfärd, miljö, demokrati, jämlikhet och minoritetsrättigheter. Men dessa värderingar är inte unika för Sverige. De är heller inte stabila över tid. De svenska värderingarna har ett starkt dynamiskt element. De senaste årtiondenas grundlagsändringar visar att den svenska värdegrunden växer i omfattning. Grundlagsparagrafen kan dessutom ses som en historieskrivning som påverkar rättskipningen och därmed historiens gång.
Läs hela uppsatsen här.
Statskunskap är vetenskapen om makt
”Statskunskap är vetenskapen om makt.” Med dessa ord lär Pär-Erik Back ha hälsat de nya studenterna välkomna till Lunds universitet i mitten av 1950-talet. Få statsvetare skulle antagligen opponera. Det är väl så som vi vill se oss. Som experter på makt får vi en särställning bland samhällsforskare, med en förmåga att se de stora sammanhangen och avslöja vad spelet egentligen handlar om.
I så fall är statsvetare ambivalenta, för att inte säga hycklande. För hur många avhandlingar och forskningsprojekt tar egentligen sin utgångspunkt i maktbegreppet? Nils Elvander framstår som rätt ensam med sin bok Intresseorganisationerna i dagens Sverige (1966). Hans försök att skilja mellan basinflytande och rörligt inflytande fick knappast några efterföljare. Blickar man tillbaka på de arbetsgrupper som funnits vid de senaste årsmötena med Statsvetenskapliga förbundet så letar man förgäves efter någon som behandlat makt.
Men när jag läste statskunskap i Göteborg i slutet av 1960-talet gick jag en fin kurs om lokalmakt. Vi läste Floyd Hunter, Robert Dahl, Nelson Polsby och de andra namnen i community power-diskursen. En central fråga var om valet av metod (att studera uppfattningar om makt eller faktiskt beslutsfattande) påverkade resultatet (en monolitisk eller pluralistisk bild av makten i en stad).
Det fanns en förklaring till att denna främmande fågel tagit sig in i kursprogrammet just vid denna tid. Bakgrunden var ett en grupp yngre forskare vid institutionen engagerats i det stora kommunalforskningsprogrammet. De hade inspirerats av de amerikanska maktstudierna och tyckte nu att de svenska kommunerna borde analyseras i ett maktperspektiv.
Så blev det emellertid inte. Projektledningen, i praktiken Jörgen Westerståhl, bestämde att kommunalforskningen inte skulle bli någon maktstudie. I stället valdes en systemteoretisk ansats. Kommunalpolitiken kom att betraktas som en låda med väljarkrav som inflöde och beslut som utflöde.
När jag blev ordförande för Maktutredningen bad jag Jörgen Westerståhl att motivera sin skepsis mot maktbegreppet. Han skrev en kort uppsats, anspråkslöst betitlad ”Några kritiska punkter”, som publicerades i antologin Maktbegreppet (1987). En invändning var att mycket av diskussionen om makt bestod i begreppsanalys, delvis beroende på att engelskans ”power” hade delvis annan betydelse än ”makt”. Dessutom var maktstudier normalt aktörsorienterade och därför begränsade. Maktanalyser överdriver ofta aktörernas egenintresse. Så fortsatte Westerståhl att rada upp ett antal invändningar. Men han avslutade med ett erkännande. Maktbegreppet kan tjäna som ett ”banér för en strävan att komma fram till övergripande sammanhang och stora utvecklingslinjer”.
Jörgen Westerståhl illustrerar bättre än någon den svenske statsvetarens ambivalens inför maktbegreppet. Vid denna tid skickade han över en gammal stencil som han sa sig hittat under städning. Han skrev en hälsning och kallade aktstycket för ett utkast till ”maktutredning”. Det var det stora projektutkast som publicerades i Statsvetenskaplig tidskrift 1952 under rubriken ”Ett allmänt statsvetenskapligt forskningsprogram”. Syftet var att analysera ”statslivets realiteter”. Projektet var tänkt att utmynna i en bok om ”Sveriges faktiska statsskick”.
Det var sammanfattningen, helhetsperspektivet som då var viktigt för Jörgen Westerståhl. Han kritiserade den alltmer specialiserade amerikanska statsvetenskapen för att ha ”desintegrerats”. Detaljerade studier var förvisso angelägna, men om de allmänna sammanhangen var bättre klarlagda ”skulle man börja med det centrala och därifrån gå ut på specialområdena”.
Den unge Westerståhl väjde inte för maktbegreppet. Tvärtom. För att kunna kartlägga ”de faktiska maktrelationerna” gällde det att komma åt ”det dynamiska och konkreta elementet i politiken”. Den politiska beslutsprocessen borde därför läggas upp som fallstudier av exempel socialpolitik, jordbrukspolitik, skattepolitik och annan ”intressepolitik” liksom av utrikes- och försvarspolitik.
Det gällde också att undersöka folkopinionens inflytande i den politiska beslutsprocessen. Frågan var vilken roll som ”folkets stora massa” spelade i demokratin: ”fungerar den väsentligen som klangbotten eller dirigent för politiken?”. Under alla styrelseformer har vissa personer större inflytande än andra. I en demokrati vore det av ”utomordentligt intresse” att undersöka denna elits rekrytering, struktur och roll. Jörgen Westerståhl ansåg att laborerandet av ”elitmodeller” skulle utgöra en av de mest fruktbara metoderna vid försöken att tolka det politiska skeendet.
En engelsk version av detta forskningsprogram skickades in till Rockefellerstiftelsen i USA. Men han fick avslag och forskningsprogrammet stannade vid en storslagen plan att modernisera svensk statsvetenskap. Jörgen Westerståhl flyttade i stället till Göteborg och initierade valforskningsprogrammet, engagerades i det psykologiska försvaret och blev författningsutredare.
Och visst finns det likheter mellan Westerståhls forskningsprogram och direktiven till Maktutredningen drygt tre årtionden senare. Maktutredningen försökte också se till de stora perspektiven. Det centrala uppdraget var att bedöma om samhällsutvecklingen totalt sett närmar sig det svenska demokratiska idealet. Utredningen genomförde bland annat en stor medborgarundersökning och samlade in data om den svenska makteliten.
Arbetet med Maktutredningen bekräftade en av Jörgen Westerståhls kritiska punkter. Makthavare beskrev sällan sin egen verksamhet i makttermer. Makt är något som finns hos andra men inte i den egna omgivningen.
Denna observation gjorde det ännu mer angeläget att analysera maktlöshetens anatomi. I medborgarundersökningen utvecklade vi en uppsättning intervjufrågor som gjorde det möjligt att skilja mellan maktlöshet och tyst vanmakt.
Och nu i efterhand kan jag erkänna att jag gjorde en mycket medveten redigering av en tabell i huvudrapportens avsnitt om politiskt deltagande. Först hade jag tänkt göra en vanlig redovisning av svaren på frågorna om olika aktiviteter: 64 procent i en delgrupp hade exempelvis någon gång talat inför ett möte. Men för att dramatisera resultaten valde jag i stället att beskriva glaset som halvtomt och inte halvfullt. Så i den publicerade tabellen står det att 36 procent aldrig talat inför ett möte. Tabellen fick rubriken ”Politisk passivitet och vanmakt” (tabell 6.6, sid 220 i SOU 1990:44).
Det här blev ett av Maktutredningens viktigaste avsnitt. Vi kunde belägga hur stora skillnader det fanns mellan olika befolkningsgrupper. Bland de äldre kvinnorna i arbetarklassen var det 68 procent som inte ansåg sig själva kunna författa en skrivelse till en myndighet. Motsvarande siffra bland medelålders män i medelklassen var 7 procent.
Vi kunde också fästa uppmärksamheten på maktlöshetens cirklar. Den politiska vanmakten drivs delvis av sin egen självförstärkande process. Deltagande och medvetande betingar varandra. Om man inte tror att man kan påverka så tar man heller inga initiativ. Passivitet förstärker därmed ytterligare känslan av maktlöshet. Så utvecklas maktlöshetens egen negativa spiral.
Men utredningen påpekade också att vanmaktens självgående process inte behövde vara ödesbestämd. Historien visar många exempel på hur maktlösa genom motstånd och mobilisering har kunnat övervinna de bristande resursernas hinder. Vi uppmärksammade också de institutionella faktorernas betydelse för att framkalla maktlöshet. Det sätt på vilket en institution är organiserad får betydelse för människors inbördes förhållanden och för den enskildes upplevelse av maktlöshet. Avsnittet avslutades med konstaterandet att medborgarnas deltagande i politiken inte i första hand avgörs av personlighetsegenskaper utan av samhällets organisation.
Det sägs ibland att det behövs en ny maktutredning. Det är möjligt, men själva utredningsformen har sina nackdelar. Vad som hur som helst skulle behövas är fortsatta undersökningar av vad som kan bryta och vända vanmaktens självförstärkande processer.
Även publicerad på Politologerna.
Obamas år – både framgångar och misslyckanden
Antologin Debating the Obama Presidency (2016) är nog det närmaste man kommer när det gäller en sammanfattande bedömning av de gångna åtta åren. Redaktören Steven Schier har från början gett upp alla försök att hitta ett enda svar på frågan vad president Obama har åstadkommit. I stället har han bjudit in analytiker med diametralt olika perspektiv på klimatpolitik, utrikespolitik, ekonomisk politik och annan inrikespolitik. Boken ger både en ljus bild och en mörk bild.
President Obamas eftermäle består av denna blandning av framgångar och misslyckanden. Han fick igenom en sjukvårdsreform men den lider av finansieringsproblem och bristande anslutning i yngre åldersgrupper. Han lotsade ekonomin igenom finanskrisen men budgetunderskottet är större än någonsin. Han drog tillbaka trupperna från Irak men stod maktlös när Islamiska staten snabbt tog över delar av territoriet. Han tog initiativ för att skapa fred i Mellanöstern men läget förvärrades genom inbördeskriget i Syrien och den olösta konflikten mellan Israel och Palestina. Han gick in för multilateralism men fick se ett alltmer aggressivt Ryssland ta initiativet i världspolitiken.
President i bara två år
I vissa avseenden varade Obamas tid vid makten inte i åtta utan bara i två år. Det var under de första två åren efter valet 2008 som han drev igenom de mest betydelsefulla reformerna. Efter valet 2010 har oppositionen haft majoritet i kongressen. Republikanerna har effektivt kunnat blockera de flesta av Obamas initiativ. Med en republikansk president som efterträdare är det fråga om hur mycket av det som Obama trots allt fick igenom som kommer att bestå. Arvet från Obama kan snart visa sig ha en mycket kort hållbarhet.
Bilden av amerikansk politik under Obamas tid vid makten kan sammanfattas i ett enda ord: polarisering. Visserligen har det också tidigare förekommit låsningar och fastkörda positioner i förhållandet mellan de amerikanska statsorganen, det ligger i maktdelningssystemets natur. Men republikernas konsekventa blockering av presidentens initiativ har ändå varit exceptionell.
Obamas anhängare brukar just lyfta fram republikanernas obstruktion som en huvudförklaring till att inte mer blev uträttat. Men i dessa försök att skylla från sig framstår politiska majoritetsförhållanden som yttre och opåverkbara naturkrafter. Den oundvikliga frågan är om Obama kunde ha agerat på ett sätt som gjort kongressen mer samarbetsvillig. Kunde han fått republikanerna att kompromissa? Kunde han agerat så att demokraterna hade fått bättre valresultat 2010, 2012 och 2014?
Slutsatsen i Richard Neustadts klassiska bok om den amerikanska presidentmakten står sig fortfarande. Efter att ha studerat Truman och Eisenhower, och senare följt upp med Kennedy, konstaterade Neustadt att presidentämbetet egentligen bara består av ett tomt skrivbord. Konstitutionen erbjuder inga reglage eller knappar. Presidenten har i praktiken ett enda medel till sitt förfogande: makten att övertyga, the power to persuade.
Obamaparadoxen
Den president som vill åstadkomma något måste kunna övertyga. Övertyga sin egen stab. Övertyga sitt eget parti. Övertyga kongressen, inklusive hela eller delar av oppositionen. Övertyga den federala förvaltningen. Övertyga tillräckligt många delstater. Och, inte minst, övertyga opinionen.
Här ligger Obamas paradox. En lysande talare misslyckades med att övertyga. Obama kommer med all säkerhet att gå till historien som en mästare i politisk talekonst. Talet vid demokraternas partikonvent 2004 utgick från personliga erfarenheter och lyfte perspektivet till en nations möjligheter. ”My parents shared not only an improbable love; they shared an abiding faith in the possibilities of this nation.” Talet i Philadelphia 2008 (”A More Perfect Union”) utgick från att den amerikanska konstitutionen innehåller ett ännu ouppfyllt löfte om likhet mellan alla människor, oavsett hudfärg: ”a Constitution that had at its very core the ideal of equal citizenship under the law; a Constitution that promised its people liberty, and justice, and a union that could be and should be perfected over time”.
Diskussionen om Obamas presidentur kommer antagligen att kretsa kring denna klyfta mellan vackra ord och praktisk ineffektivitet. Varför hände inte mer? Vart tog mobiliseringen vägen? Obama hade erfarenhet som organisatör i Chicago och han vann valet 2008 på en våg av frivilliga krafter och gräsrotsaktiviteter. Varför falnade entusiasmen bland de egna anhängarna? Han kom till makten genom att väcka hopp. Han lämnade makten vid ett val som präglades av besvikelse.
Olof Petersson
Även publicerad
på bloggen Amerikaanalys.se
Trettiotalisternas kohort
Kära trettiotalister. Ni är en kohort. Nej nej, inte den gråa kohorten från Saimens stränder, som hos Runeberg. Ni är något ännu ädlare: en grupp personer med vissa gemensamma kännetecken, som ordboken förklarar.
Ni som föddes mellan 1931 och 1940 har antagligen minnen från andra världskriget. När ni växte upp hörde ni populärmusik på radion som blandade amerikansk storbandsjazz med Ulla Billquists schlagersånger, det var före Elvis. Ni gick i skolan när Koreakriget bröt ut. Första gången som ni fick gå och rösta i ett riksdagsval var vid något av valen mellan 1956 och 1964 (då fick man rösta först året efter man fyllt 21 år). Den tidens partiledare hette Erlander, Hedlund, Ohlin, Hjalmarsson och Haglund.
Ni var pionjärer i ett alldeles speciellt avseende, men det vet ni nog inte. Vid valet 1956 genomfördes den första valundersökningen med ett riksrepresentativt urval av den svenska väljarkåren. Då var några av er med. Dessa undersökningar har sedan fortsatt regelbundet vid varje val. Den senaste boken från detta stora forskningsprogram vid Göteborgs universitet har just kommit ut. Den heter Svenska väljare och har skrivits av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg. Den sätter in det senaste valet i ett långt perspektiv, baserat på de 18 stora undersökningar som gjorts mellan 1956 och 2014.
Vid valet 2014 var ni trettiotalister mellan 74 och 83 år. Vid varje val sedan 1956 har ett par hundra av er låtit er utfrågas av Statistiska centralbyråns intervjuare. Därför finns det nu 18 olika miniporträtt av er, tagna med tre eller fyra års mellanrum. Individerna syns inte men grupporträtten lagda bredvid varandra gör att vi kan följa er generations politiska livshistoria. Ni är den första kohorten som går att följa så långt.
När ni föddes var den allmänna rösträtten bara några få årtionden gammal. Det dröjde innan det blev en allmän norm att gå och rösta, särskilt kvinnorna hade lågt valdeltagande. Vid valet 1956 stannade en fjärdedel av er trettiotalister hemma, det är ingen djärv gissning att de då var fler män än kvinnor som röstade. Men det dröjde inte många val förrän nästan alla av er gick och röstade. Så har det fortsatt genom åren, ni har tillhört en aktiv ryggrad i svensk demokrati. Först vid det allra senaste valet syns det att åldern börjar ta ut sin rätt, då sjönk ert valdeltagande något.
Era föräldrar var politiskt rätt så förutsägbara. En arbetare röstade vänster, tjänstemän och företagare valde borgerligt, det fanns få undantag från regeln. Också ni följde mönstret, men inte riktigt lika starkt, undantagen blev fler. Och så har det fortsatt inom efterföljande kohorter. För varje ny generation försvagas klassröstningen. Men tabellerna visar att ni trettiotalister håller på de gamla vanorna. Ännu på äldre dagar röstar de flesta av er efter ert sociala ursprung.
Med Oscarssons och Holmbergs tabeller fogas ytterligare ett dokument till det svenska folkets historia. Vid sidan av gamla fotografier, brev och minnen formas nu den väljarstatistiska bilden av generation efter generation, kohort efter kohort.
Det 96-procentiga landet
Det var en gång en grundlagsutredning. Den tillsattes 2004. En huvuduppgift var att ”höja valdeltagandet”.
I det senaste riksdagsvalet deltog 85,8 procent. Lyckligt är det land som anser att detta är så lågt att regeringen måste tillsätta en utredning.
Egentligen är valdeltagandet ännu högre. Bland de drygt 14 procent som inte röstade 2014 fanns det en del som faktiskt deltog före och kanske dessutom i förrförra valet.
Nu finns det siffror på hur många det rör sig om. Eftersom röstlängderna är allmänna handlingar kan var och en, även statsvetenskapliga forskare, gå till arkiven och se vilka som röstade och inte. (Däremot går det naturligtvis inte att se på vilket parti som folk röstat på. Valhemligheten är central i en demokrati.)
Resultaten redovisades i Henrik Oscarssons och Sören Holmbergs nya bok Svenska väljare, som för övrigt är en guldgruva när det gäller information om väljarbeteende i Sverige.
Ser man till riksdagsvalen 2006, 2010 och 2014 så var det 76 procent som röstade i samtliga tre val (procent beräknad på antalet som hade rösträtt vid alla dessa tre val). Sammanlagt 20 procent röstade i något men inte alla val. Återstående 4 procent röstade inte i något av de tre valen. Fyra procent är alltså i ett mått på politiskt utanförskap i den representativa demokratin.
Det är egentligen fantastiskt. Hela 96 procent utnyttjade åtminstone något av dessa tre tillfällen att använda sin rösträtt. I detta avseende kan man alltså tala om ett politiskt innanförskap i Sverige.
Frige Şahin Alpay!
Anders Mellbourn, Michele Micheletti och jag har skrivit en artikel på DN Debatt till stöd för Şahin Alpay, en av de många journalister som nu har gripits i Turkiet. Şahin Alpay är statsvetare från Stockholms universitet.
FREE SAHIN ALPAY!
Länk till DN-artikeln den 30 juli 2016
Artikeln i pdf-format
Revolutionen 1766
En gång i tiden fanns det inte någon fri kommunikation . Staten och kyrkan hade monopol på sanningen och avvikande röster var inte tillåtna. Tryckpressen var länge det enda sättet att mångfaldiga sitt budskap och boktryckarna hölls under sträng kontroll. Statliga granskare, censorer, måste i förväg godkänna allt som skulle tryckas.
Under några årtionden i mitten av 1700-talet gick Sverige igenom en märklig utveckling. En försvagad kungamakt, en stärkt riksdag och embryot till politiska partier är huvudingredienser i den period som med rätta fått namnet frihetstiden. Med 1766 års förordning om skriv- och tryckfrihet förändrades förutsättningarna för det offentliga samtalet. Censursystemets förhandsgranskning avskaffades. Dokument från riksdagen, myndigheterna och domstolarna blev i allt väsentligt offentliga och fria att spridas. Offentlighet ersatte sekretess som huvudprincip.
När man listar uppfinningar och milstolpar i det mänskliga framstegets historia brukar det bli en förteckning med ångkraft, elektricitet och transistorer, eventuellt kompletterad med vaccin och penicillin. Men till denna lista hör också offentlighetsprincipen. Fri kommunikation är en grundläggande förutsättning för det öppna demokratiska samhället.
Tryckfrihetsförordningen firar i dagarna 250 år. Revolutionen 1766 ger Sverige (och Finland, som då också var en del av riket) en internationellt unik tradition och ett alldeles särskilt ansvar.
Hembygd i plural
Det är säkert med de bästa avsikter som det österrikiska inrikesministeriet har låtit ta fram en informationsbroschyr för nyanlända. Temat är att gemensamma värden håller samman mångfalden. Samhällets grund är människovärdet, som förverkligas genom principer såsom frihet, rättsstat, demokrati, republik, federalism och maktdelning.
Det låter förträffligt men lite abstrakt så broschyren försöker konkretisera. Ett pedagogiskt men föga originellt knep är att tillgripa sportmetaforer. Principen att regler gäller lika för alla illustreras med en simtävling. Rättvisa och fair play innebär att den snabbaste simmerskan vinner, oavsett hennes härkomst.
Denna liknelse har nu gått in i världslitteraturen men på ett föga hedrande sätt. Det är nobelpristagaren Elfriede Jelinek som lyfter fram motsägelserna och cynismen i Österrikes asylpolitik. Man stänger för vanliga flyktingar men öppnar ett snabbspår till medborgarskap för rika och kända utlänningar.
I pjäsen De skyddsbehövande, som just nu går på Folkteatern i Göteborg, citerar hon ur inrikesministeriets broschyr. En simtävling?! Tävlande simmare används som exempel i en broschyr som riktar sig till människor som just kämpat sig över ett hav i livsfarliga båtar, med anförvanter som drunknat och gått under.
I en kommentar till pjäsen pekar hon på hur denna koncentration på medborgarskapets grundläggande värden innebär en åternationalisering av Europa. Så blir begreppet Sverige till Sveriges mål, skriver hon.
Men undrar om Elfriede Jelinek läste kultursidan i Die Presse i måndags. Där påpekas att tyska ordböcker nu börjar acceptera plural av ”Heimat”. En människa kan ha mer än en hembygd. Dit har svenskan faktiskt nått. I Svensk ordbok, utgiven av Svenska Akademien 2009, anges som en självklarhet att det heter en hembygd och flera hembygder.
Konsten att vinna förtroende
Förtroende är ett nyckelbegrepp i regeringens aktuella förvaltningspolitik. Den ansvarige ministern Ardalan Shekarabi har slagit fast att detaljstyrningen ska minska till förmån för ”en mer strategisk styrning som kännetecknas av tillit och förtroende”.
Påpassligt har Statskontoret gett ut en rapport i ämnet: ”Att styra mot ökat förtroende – är det rätt väg?”. Rapporten visar att många myndigheter numera aktivt arbetar för att stärka medborgarnas förtroende för den egna verksamheten. Information och kommunikation spelar en huvudroll men också bemötande, service, handläggning och arbetsmetoder.
Flera myndigheter har varit framgångsrika. Enkäter visar att medborgarna i allmänhet anser att myndigheterna sköter sitt arbete på ett bra sätt.
Men Statskontorets rapport går inte helt och hållet i rosenröd färg. Det finns också risker med att sätta upp förtroendeskapande som övergripande mål. Förtroende är ett starkt begrepp men ett vagt begrepp. Förtroende är inget mått på myndigheternas effektivitet. Det rättsliga perspektivet kan få stå tillbaka. Stark kundorientering kan leda till minskad rättvisa.
Regeringen har själv varnat för en alltför ensidig betoning på förtroende. I budgetpropositionen 2015 förmanade regeringen Försäkringskasssan. ”Det finns en risk för att målet om ett ökat förtroende går ut över målet om en korrekt tillämpning av försäkringen.”
Så det kanske är bäst att myndigheterna använder en indirekt strategi. En myndighet som blir känd för öppenhet, rättssäkerhet och effektivitet vinner därigenom allmänhetens förtroende.
Klarhet räddar världen
En boks betydelse motsvarar inte alltid dess upplaga. Band 13 av Karl Poppers Gesammelte Werke, som kom ut för några månader sedan, ligger för närvarande på plats 896 425 på tyska Amazons försäljningslista.
Ändå är det svårt att tänka sig en viktigare bok. Karl Popper var en av det gångna århundradets främsta filosofer. I detta band ställer, och besvarar, han ett antal grundläggande frågor: Hur når vi kunskap om vår omvärld? Finns det någon skillnad mellan samhällsvetenskaper och naturvetenskaper? Hur skapar man en bättre värld? Vad går demokrati ut på?
Vi vet en hel del men vår okunskap är också gränslös. Den slutliga sanningen når vi aldrig men med sanningslidelse som drivkraft kan vi minska vår okunskap. Kunskapsbildning börjar inte med fakta eller observationer utan med problem. Sättet att lösa problem är nyckeln till Poppers filosofi. Olika lösningsförslag måste upp på bordet och utsättas för kritisk granskning. Ingen teori får betraktas som immun mot kritik och de olika lösningsförsöken måste vara rättvisande. Denna kritiska metod innebär att vår nuvarande kunskap är preliminär. Dagens bästa lösning kanske ersätts av någon bättre i morgon.
I ett antal uppsatser och artiklar utvecklar Popper denna tankegång och försvarar den mot kritik och invändningar. Vad som slår läsaren är hur klart och enkelt han skriver om dessa svåra frågor. Men skrivsättet är ingen tillfällighet utan en central del av Poppers filosofi. Klarhet är en grundläggande förutsättning för den kritiska metodens kunskapsbildning.
Poppers filosofi är inte bara en vetenskapsteori utan också en idé om hur demokrati fungerar. Den kritiska metoden innebär att man i stället för människor låter idéer kämpa mot varandra. Alternativet till en värld där den starkare segrar är ett samhälle där idéernas kamp blir utslagsgivande. Det kritiska förnuftet gör våldet överflödigt.
De intellektuella bär ett särskilt ansvar för att medverka i denna revolution, fortsätter Karl Popper. Klarhet kan rädda världen. Språk och framställningssätt är avgörande för att den kritiska metoden ska fungera i praktiken. Tankar måste formuleras tydligt och enkelt. Härtill krävs arbete och träning.
4 februari 2016
Att vinna ett val och forma framtiden
Karl Rove måste betraktas som en mästare i politisk kommunikation. Han var arkitekten bakom de valkampanjer som gav George W. Bush presidentmakten 2000 och 2004. Sedan dess har han gjort sig känd som konservativ kommentator och på senare tid också som författare.
Hans senaste bok handlar om hur William McKinley vann presidentvalet 1896 och hur det republikanska partiet under flera årtionden därefter kom att dominera amerikansk politik (”The Triumph of William McKinley: Why the Election of 1896 Still Matters”). En erfaren statsvetare som Ira Katznelson erkänner i en recension i New York Times att Karl Roves bok ger viktiga lärdomar. Den skickligt genomförda valkampanjen gav inte bara seger i det aktuella valet utan förändrade också de politiska förutsättningarna på längre sikt.
Karl Rove visar i detalj hur McKinley gick till väga för att vinna. En första förutsättning var att McKinley satte tunga sakfrågor i fokus, frågor som var viktiga för samhällets utveckling och som intresserade många människor, i detta fall penningvärde och tullar. Till en början försökte han undvika motståndarens hjärtefrågor men fann att han hade mer att vinna på att gå till motattack.
McKinley insåg också att han behövde bredda och modernisera partiets väljarbas. Nya grupper av invandrare hade förändrat landets demografi. För att nå ut till dess nya väljare krävdes en större och bättre organiserad kampanjorganisation. Betoningen låg på gräsrotsaktiviteter och lokalt engagemang, snarare än på partiets traditionella pampvälde.
Kampanjbudskapet underströk behovet av nationell samling. Det gällde att överbrygga klyftorna mellan stridande intressen. Politik går ut på addition, inte subtraktion, kommenterar Karl Rove. Boken utmynnar i slutsatsen att en kampanjorganisation måste uppfylla tre krav: maximera deltagandet bland de traditionella kärngrupper, nå ut till och övertyga de tveksamma samt att få ut sitt budskap trots motståndarens attacker.
Exemplet 1896 är ytterligare ett bevis för satsen att politik och kommunikation är två sidor av samma mynt. Kommunikationens kvalitet kan spela en avgörande roll för ett lands framtid.
Kanske Stefan Löfven borde skaffa ett exemplar av boken.
19 januari 2016
Demokratiutredningen
”Låt fler forma framtiden!” uppmanar Olle Wästberg, enmansutredare av svensk demokrati. Hans uppdrag har varit att komma med förslag för att ”öka och bredda engagemanget inom den representativa demokratin och för att stärka individens möjligheter till delaktighet i och inflytande över det politiska beslutsfattandet mellan de allmänna valen”.
Demokratiutredningens slutbetänkande (SOU 2016:5) är på över 700 sidor och åtföljs av en ungefär lika tjock publikation med underlagsrapporter (SOU 2015:96). Innehållet utgör en blandning av stort och smått, allt från klimatförändringar och flyktingströmmar till sjukersättningsregler för kommunalpolitiker och tillgången på tillgänglighetsanpassade samlingslokaler. Många av detaljförslagen är behjärtansvärda och okontroversiella. Men utredningen har stora brister när det gäller helhetsperspektiv, problemformulering och prioriteringar.
Kapitlet ”Demokratin och de stora samhällsförändringarna” är en besvikelse. På några få sidor gör utredaren ett pliktskyldigt svep över globalisering, digitalisering, klimathot, demografi och de vanliga rubrikerna i omvärldsanalytikerns ABC-bok, utan att bidra med något nytt eller diskutera de närmare sambanden med demokratins funktionssätt. ”Vår beskrivning är av utrymmesskäl allmänt hållen”, heter det – en ursäkt som klingar ihålig i det voluminösa betänkandet.
Frånvaron av självständig analys lämnar luckor i framställningen, luckor som nödtorftigt täpps igen med en citatkavalkad: ”Robert Dahl menar att ...”, ”Enligt bl. a. Mauricio Rojas ...”, ”Enligt sociologen Hartmut Rosa ...”, ”Ralf Dahrendorf har pekat på...”. En sak är att stödja ett eget resonemang på tidigare forskning, en annan sak är att som ersättning för egen tankeverksamhet rada upp ett antal osmälta läsefrukter.
Utredningen lider också av att den saknar ett tydligt fokus. Vissa delar handlar om demokrati i meningen representativt styrelsesätt genom riksdag, kommuner och landsting. Man föreslår således att ett av demokratins mål bör handla om ”alla individers lika och goda förutsättningar att delta, påverka och få insyn i det politiska beslutsfattandet mellan valen”. Men i andra delar används en mycket vidare tolkning som man benämner ”allmänt samhällsengagemang”, som inte bara behöver rikta sig mot politiska institutioner ”utan även företag, organisationer eller andra medborgare”. Då handlar det inte bara om de politiska institutionernas utformning utan om hela maktens fördelning i samhället.
Perspektivet på de politiska partierna är egendomligt. Utredningen talar om partiernas ”demokratiuppdrag”. Vad är detta för uppdrag? Är det staten som ska ge partierna i uppdrag att förverkliga de demokratipolitiska mål som utredare Wästberg formulerat? Detta är upp- och nerpåvända världen. Folkstyrelsens tanke är ju tvärtom att det är de politiska partierna, som medborgarnas ombud, som äger staten, inte tvärtom. Utredningen blir därmed en del av det problem som den var satt att lösa. De politiska partiernas aktuella problem är ju att de kommit att bli, och uppfattas som, skattefinansierade ämbetsverk för rekrytering till politiska poster.
Utredningens bästa kapitel handlar om den lokala politikens organisering. Maktkoncentrationen inom svensk kommunalpolitik blir här väl dokumenterad och ger anledning till många funderingar. Men utredarens förslag är inte i paritet med den allvarliga analysen. Här hade det krävts ett större grepp och ett principiellt perspektiv på frågan om hur den medborgarstyrda kommunen skulle kunna se ut i framtiden.
Demokratiutredningens avsnitt om lobbying ger föga vägledning. Man trasslar raskt in sig i ett av svensk samhällsforsknings minst lyckade begrepp, ”policyprofessionella”, en heterogen kategori som är mer förvirrande än klargörande. Utredningen är uppenbart bekymrad över lobbying, PR och medialisering och menar att problemet har att göra med ”insyn och ansvarsutkrävande”. Men även här hade man behövt fundera ett varv till. Ett statligt påbud om ”insyn” när det gäller intressegruppers mediekontakter skulle hamna i konflikt med meddelarfriheten och grundlagens anonymitetsskydd. Och värdet av ”ansvarsutkrävande” är främst kopplat till den representativa demokratins uppdrags- och ansvarskedja, dvs. relationerna mellan väljare, riksdag, regering och förvaltning, och motsvarande kedja på regional och lokal nivå. Däremot är det en förflugen tanke att någon (staten?) skulle börja ”utkräva ansvar” av intresseorganisationer, företag, aktionsgrupper och andra som försöker bilda opinion och påverka beslut.
Uppenbarligen är Demokratiutredningen medveten om att det kvarstår ett kunskapsbehov även efter dessa halvtannat tusen sidor text. Man anser att en ny maktutredning bör tillsättas och det är lätt att hålla med. Det svåra är emellertid att bestämma hur en maktutredning ska läggas upp. Demokratiutredningen lägger fram ett förslag som skulle leda i helt galen riktning.
Enligt Olle Wästberg bör en ny maktutredning inte vara en statlig offentlig utredning. Åsikten grundas på grumliga antagandet att ”statliga utredningar som får i uppgift att genomföra breda samhällsanalyser kan få svårt att upprätthålla sin självständighet eftersom de försöker få konsensus för den analys som de gör”. Men själva poängen med den statliga kommittéformen är att regeringen tvingas skriva ett utredningsdirektiv och där formulera ett antal forskningsbara frågor om det demokratiska samhällets framtid. Samhällsforskningen får därmed tillfälle till direkt dialog med de folkvalda politiker som styr riket.
Nordiska erfarenheter visar att den stora risken med maktutredningar är att de sönderfaller i delprojekt och akademiska särintressen. Själva poängen med en maktutredning är därför att forskare tvingas ta ett helhetsperspektiv, blicka över ämnesgränserna och gripa sig an för samhällets framtid avgörande frågor. Men utredare Wästberg tänker sig i stället ett sekretariat som delar ut anslag till olika forskare och forskargrupper. Själva kommitténs uppgift inskränker sig till ”att i slutet på utredningstiden sammanställa en rapport som innehåller de olika perspektiv som lyfts inom ramen för utredningen”. Så feltänkt. Dagens samhällsforskning lider sannerligen inte brist på olika perspektiv. Vad som däremot saknas är förmågan att ta ett helhetsgrepp och blottlägga de förändringsprocesser som formar framtidens demokrati. Det är en brist som Demokratiutredningen själv illustrerar.
16 januari 2016
Politiker måste vara politiker
Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet har gjort två stora upptäckter. Frågan är om de går ihop.
Ett stort forskningsprojekt handlar om vad som utmärker en välfungerande stat, ”quality of government”. Göteborgsforskarna driver tesen att den avgörande faktorn är graden av kvalitet i landets offentliga förvaltning. ”Det handlar om grundläggande principer för verksamhetens bedrivande av typen opartiskhet, saklighet, likabehandling och oväld i alla delar av den offentliga förvaltningen”, skrev Bo Rothstein i DN 2013. Jämförelsen mellan olika länder visar dessutom att graden av demokrati spelar en underordnad roll. Tjänstemän är viktigare än politiker, skulle man kunna sammanfatta.
Göteborgarnas andra stora projekt är inriktat på väljare och opinioner. De årliga SOM-mätningarna handlar mycket om graden av förtroende för olika institutioner och makthavare. Under sin tid som ledande kommunalpolitiker i Göteborg stod Göran Johansson i särklass. Sören Holmberg skrev en hel uppsats om ”Johanssonfenomenet”, en framgångsrik politiker som både var välkänd och hade högt förtroende i olika politiska läger.
Men läser man nu journalisten Mats Wångersjös bok ”Göran Johansson: en färgstark visionär” så är det något som inte stämmer. Enligt Rothstein och medarbetare skulle ju de offentliga tjänstemännen vara nyckeln till framgång. Men Göran Johansson var allergisk mot tjänstemän. Så långt det var möjligt försökte Göran Johansson gå runt den kommunala apparaten, exempelvis genom att förhandla informellt och bilda bolag.
”Ett bolag är en mycket bättre och effektivare styrelseform än en förvaltning”, hävdade Göran Johansson bestämt. ”En VD har ett personligt ansvar, en förvaltningschef har inget personligt ansvar”, förklarade han i en intervju som återges i boken.
”Man måste hävda politikens rätt att styra. Det är lätt att hamna i tjänstemannastyre”.”Jag har alltid, på gott och ont, varit tveksam till tjänstemännen” , fortsatte han och återgav ett barndomsminne där arroganta tjänstemän kom och meddelade att deras hus skulle rivas.
Kommunikation och förtroende hänger ihop. Göran Johansson varnade för att politikerna blir byråkrater. Om en politiker talar som en tjänsteman märks ingen skillnad och det är därför som politiker i dag har så svårt att få förankring bland folket. ”Man måste ha en egen vilja.”
15 januari 2016
Medieträning: ett hot mot demokratin?
Journalistveteranen Erik Fichtelius har just kommit ut med den läsvärda boken ”Vad är en nyhet”. Här får man i koncentrerat format en inblick i det journalistiska hantverket.
Men på en punkt studsar läsaren till. Det stora hotet mot den fria journalistiken verkar vara medieträning: ”Ett sabotage mot demokratin som borde förbjudas i grundlag och bestraffas hårt”, ryter Fichtelius till. Det där med grundlagsförbud kan man överse med som ett fall av tillspetsad överdrift. Men kvar står att en av landets tyngsta journalister, och fram till nyligen chef för Utbildningsradion, så fullständigt dömer ut medieträning.
Enligt Fichtelius är medietränade makthavare ett demokratiproblem därför att ansvarsutkrävande och dialog uteblir. Företagsledare och folkvalda politiker ”ersätts av en robot som läser innantill från en osynlig textmaskin”.
När jag nu försvarar medieträning så tänker kanske någon att, ja ja, han är ju knuten till Gullers Grupp och de erbjuder ju bland annat medieträning. Ja ja, svarar jag, men kopplingen kan gå åt andra hållet också. En statsvetare tycker att det är viktigt att popularisera forskningsresultat, om exempelvis mediernas funktionssätt, och söker sig därför till en organisation som ger praktisk kommunikationsutbildning.
Detta är huvudargumentet. Medieträning är en form av folkbildning. Fortfarande finns det förvånansvärt mycket okunskap och vanföreställningar om hur medier, journalistik och nyhetsförmedling fungerar i praktiken. Medieträning syftar till att ge en realistisk bild av hur medier arbetar och därmed också träna upp förmågan att kommunicera på ett sätt som passar journalistikens speciella format.
Med min bakgrund i den akademiska världen är mitt intryck att det inte finns för mycket utan tvärtom för lite medieträning. Tänk så mycket viktig vetenskapligt baserad kunskap som inte når ut därför att forskarna inte vill, kan eller vågar ta till orda i offentligheten.
Kritiken mot medieträning saknar också ett historiskt perspektiv. Erik Fichtelius gjorde sin karriär under några speciella årtionden då nyhetsjournalisterna själva blev tunga makthavare. Medieovana företagsledare, politiker och andra beslutsfattare blev då lätta offer för skjutjärnsjournalisterna.
Men sedan dess har något hänt, en klassisk förändringsprocess. Makt föder motmakt. Journalistiken professionaliserades. Som ett svar har nu också källorna professionaliserats.
Visst har uppgiften blivit svårare för gårdagens bortskämda journalister. Men medieträningen måste ses som en utmaning för nästa generations kritiska nyhetsjournalister som inte låter sig förstenas av någon dåligt medietränad makthavare som bara upprepar standardsvar.
21 december 2015
Några få promille avsätts till kommunikation
”Lärosäten marknadsför sig för 100 miljoner”, lyder en rubrik i senaste numret av Universitetsläraren (nr 8 2015). Oj, det låter mycket, kanske någon reagerar spontant. Men betänk då att högskolesektorns årliga resurser ligger runt 65 miljarder kronor. Det betyder att bara några få promille avsätts till kommunikation. Oj, vad lite, skulle man i stället kunna säga.
Artikeln visar dessutom att det framför allt är rekryteringen av nya studenter som kostar. Lärosäten använder sig av till exempel rekryteringsmässor, webbannonsering, bloggar och även tryckt material. En del universitet, såsom Lund, satsar på personal i Colombia, Indien, Vietnam och andra länder för att locka utländska studenter.
Kvar blir alltså förvånansvärt få miljoner för att kommunicera forskningsresultat. Detta är ändå en av de tre huvuduppgifter som riksdagen genom högskolelagen ålagt universitet och högskolor. Förutom undervisning och forskning ska lärosätena också ”samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta”.
Universitet och högskolor kan alltså med gott samvete satsa mer resurser för att kommunicera med sin omvärld.
8 december 2015
Det behövs en ny maktutredning
Är vi på väg mot eller bort ifrån det svenska demokratiska idealet? Det var den stora fråga som den socialdemokratiska regeringen under Ingvar Carlsson ställde 1985. Regeringen tillsatte en maktutredning, som i praktiken var ett stort forskningsprojekt. Vi som fick uppdraget hade fem år på oss.
Slutrapporten 1990 konstaterade att det svenska samhället höll på att förvandlas i grunden. Individualisering och internationalisering innebar att gamla kartor behövde ritas om.
Om man klamrade sig fast vid ett gammalt demokratiideal, där människor förväntades rösta och vara lojala organisationsmedlemmar men i övrigt sitta still i båten, var utvecklingen alarmerande. Men vi pekade i stället på att den nya typen av aktiva, kunniga och kritiska medborgare borde ses som ett stort framsteg för demokratin.
Nu har det gått ett kvarts sekel sedan Maktutredningen avslutades. Samhällsomvandlingen har fortsatt i minst lika snabb takt. Mycket har hänt. Utanförskap och migrationsströmmar kräver nytänkande för att förverkliga idén om allas rätt till ett fullvärdigt medborgarskap. Medielandskapet är helt förändrat. Människors sätt att kommunicera med varandra får stora konsekvenser för samhällets maktstruktur.
Det finns förvisso många specialundersökningar och delstudier. Men i dag saknas det en övergripande kartläggning, en syntes av alla enstaka observationer. Därför behövs det en ny maktutredning. Den kunde gott börja med samma grundläggande fråga: kommer vi närmare eller längre ifrån demokratins ideal?
Läs mer:
Intervju 25 år senare
Maktutredningens huvudrapport SOU 1990:44
12 november 2015
Medieborgaren går igen
Medieutredningen har regeringens uppdrag att lägga grunden för en ny statlig mediepolitik. Nyligen kom en delrapport: ”Medieborgarna & medierna” (SOU 2015:94).
Rapporten kan rekommenderas för den som vill ha en lättillgänglig översikt över dagens medielandskap. Rapporten är full av aktuella siffror.
Problemet är att det finns en paradox. Ju mer aktuell en produkt är, desto snabbare blir den inaktuell. Data som känns fräscha 2015 riskerar att bli förlegade redan nästa år eller nästnästa.
Medieutredningens rapport duger dessvärre inte som underlag för framtidens mediepolitik. Den är alldeles för tjock på tidsbundna lägesbeskrivningar och alltför tunn på principiella och långsiktiga tankar.
Utredningen verkar lyckligt ovetande om att det finns åtskillig samhällsforskning som man hade kunnat haft nytta av. Låt mej ge ett par exempel från min egen verksamhet som statsvetare och maktutredare.
Utredningens centrala begrepp är ”medieborgare”. Därmed avses medborgare som använder medier för att själva producera innehåll samt sprider detta innehåll till andra. Man uppger att begreppet myntats nyligen. Men just detta ord var centralt när vi skulle skildra vad som hänt efter Maktutredningens undersökning av medborgarnas makt (se t ex min artikel ”Medieborgaren” i Ord & Bild 1999). Den stora diskussionen handlar om hur demokratins livsviktiga kommunikationsprocesser påverkas av medielandskapets förändringar.
Delrapportens underrubrik lyder ”En digital värld av rättigheter, skyldigheter – möjligheter och ansvar”. Men rubriken samsvarar inte med innehållet. Det står mycket om rättigheter och möjligheter. Men begreppet ansvar dyker oftast upp i samband med utgivaransvar och statens ansvar. Medborgarnas ansvar nämns bara i förbigående. Om skyldigheter står det nästan ingenting.
Det är just på denna punkt som det nu skulle behövas en mer djupgående diskussion. Medborgarskap innebär inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Om nu den enskilde medborgaren får mer makt i mediesamhället så följer därmed mer ansvar. Också här hade utredningen kunnat bygga vidare på tillgänglig forskning. För några år sedan konstaterade en undersökning att förutsättningarna för yttrandefriheten snabbt håller på att förändras. Ett särskilt avsnitt ägnades just åt medborgarnas ansvar (”Medierna och yttrandefriheten”, SNS Demokratiråd 2007).
När det gäller faktasammanställningar har Medieutredningen säkert tagit ett steg framåt. Men när det gäller principfrågorna kring medborgare, demokrati och kommunikation innebär rapporten att diskussionen har tagit ett rejält kliv tillbaka.
10 november 2015
Inte skapa paradiset men undvika helvetet
Ibland är det operakonsten som bäst kan gestalta mänskliga dilemman och konflikter. Med sin nyskapande opera Moses och Aron tog Arnold Schönberg det bibliska temat som utgångspunkt för att skilda konflikten mellan föreställning och framställning.
Moses ger sig upp på berget för att ta emot gudens rena budskap. Men under hans 40 dagars frånvaro tryter tålamodet hos hans anhängare. Moses broder Aron tillfredsställer folkets önskningar genom skådespel, dans och utsvävningar. Men Moses avbryter dansen kring guldkalven när han återvänder med de tio budorden. Du skall icke göra dig någon avbild.
Moses står för föreställningen: det rena budskapet, den asketiska idén. Aron står för framställningen: framgångsrik kommunikation som fångar och tillmötesgår målgruppen.
Programboken till höstens uppsättning på Parisoperan ger ytterligare perspektiv på denna grundkonflikt. Dag Hammarskiöld åberopas: FN skapades inte för att ta mänskligheten till paradiset utan för att undvika helvetet. Kan Schönbergs opera ses som en varning mot trosvissa profeter? Behöver de rena idéerna också kommuniceras och prövas mot verkligheten för att bli levande?
O ord, ord som fattas mig, klagar Moses i operaföreställningens sista ögonblick.
19 oktober 2015
Konsten att utforma valmöjligheter
Alla som formulerat enkätfrågor vet hur mycket svarsalternativens utformning kan påverka svaren.
Samma sak gäller när människor väljer. Om äpplena ligger mer lättåtkomliga på disken än bullarna så förbättras folkhälsan.
Det här är nu ett hett forskningsområde bland sociologer, beteendeekonomer och statsvetare. En bok som redan blivit klassisk är Cass Sunsteins ”Nudge”. Om man förstår väljandets mekanismer så kan man utforma alternativen så att människor tubbas och ”knuffas” i önskad riktning.
En av de amerikanska specialisterna på ”compliance”, hur allmänhetens beteende påverkas av informationskampanjers utformning, är professor Kent Weaver. Han medverkade i några Gullers-seminarier under förra årets Almedalsvecka.
Nyligen hade New York Times en stor artikel som uppmärksammar hur både Obama i USA och Cameron i Storbritannien prioriterar denna speciella form av kommunikation för att för att effektivisera den offentliga sektorn.
14 oktober 2015
Gallup slutar mäta väljaropinionen
Det är en historisk händelse när Gallupinstitutet nu har bestämt bestämt sig för att sluta med sina dagliga mätningar av opinionsläget inför presidentvalet.
George Gallup blev berömd när han 1936 lyckades förutspå att Franklin Roosevelt skulle bli USA:s näste president. Gallup använde den då helt nya tekniken med enkätfrågor till ett statistiskt representativt urval av väljare. Länge var ordet ”Gallup” synonymt med opinionsmätning. Gallups institut blev framgångsrikt och fick också en svensk avläggare. Sveriges första opinionsmätning gjordes 1942 av Gallup och publicerades av Dagens Nyheter.
Det är de ökade svårigheterna att mäta opinionen som är skälet till att Gallup nu slutar med ”tracking polls”. Man får inte tag i folk eller så vill de tillfrågade inte medverka.
Samma utveckling finns i Sverige. Det ökande bortfallet leder till att intervjuundersökningar får allt sämre tillförlitlighet.
10 juni 2015
Bättre med osynliga myndigheter?
Två forskare har funnit att myndigheterna ”polerar fasaden”. Flertalet myndigheter lyfter nämligen fram ”synlighet” som det viktigaste målet för sin kommunikation. Detta fokus är riskfyllt, menar forskarna. ”På längre sikt hotar myndigheters varumärkesorientering och jakt på anseende många av de fundament som svensk förvaltning vilar på, vilket i sin tur leder verksamheten bort från det substantiella och långsiktigt meningsfulla.” (Magnus Fredriksson och Josef Pallas på SvD Brännpunkt 13 maj 2013. Debattartikeln bygger på rapporten ”Med synlighet som ledstjärna”, Uppsala universitet, Division of Media and Communication Science Research Report 2013:1.)
Materialet består av myndigheternas kommunikationsplaner och andra policydokument. Analysen är en kvantitativ innehållsanalys av enkelt slag. Det visar sig, föga överraskande, att flertalet myndigheter strävar efter att deras information ska nå ut till mottagarna. Dessa uttalanden hänförs av författarna till en kategori som de kallar ”ryktbarhetens principer”. Drivkraften är här en önskan att bli uppmärksammad. Just det, konstaterar läsaren. Varför skulle myndigheter annars kommunicera? Vore det bättre med osynliga myndigheter?
Materialet innehåller också policyuttalanden som hänförs till andra kategorier, främst ”produktionens principer” (kommunikationen ska organiseras så att myndigheten kan nå sina mål) och ”det civilas principer” (myndigheterna strävar efter att hjälpa medborgare och journalister). Inte heller dessa forskningsresultat kan betraktas som sensationella.
Författarna avslutar sin rapport med påståendet att de olika principerna kan komma i konflikt med varandra. Den allmänna utgångspunkten är det lätt att hålla med om – så snart en organisation ställer upp flera olika mål finns det risk för målkonflikter. Men i just detta fall måste författarna ta till skruvade och hypotetiska resonemang för att hävda sin tes. ”Det är inte möjligt att fullt ut värna myndigheters produktivitet om man samtidigt ska vara öppen och göra sig tillgänglig för journalisters frågor”, slår man fast. Verkligen, frågar läsaren i förundran över denna pessimistiska syn på mediernas roll i en demokrati. Kan det inte till och med förhålla sig tvärtom – en aktiv och kritisk journalistik kan vara inslag i en granskning som leder till myndigheten blir mer produktiv.
Nyligen har Fredriksson och Pallas återvänt till ämnet i en uppsats där materialet bland annat kompletterats med en genomgång av hur ofta myndigheterna omnämns i ett antal dagstidningar (”Determinants of organizational mediatization”, Public Administration 2015). Frågeställningen kretsar kring begreppet medialisering. Det bör påpekas att undersökningen har den avgränsningen att medialiseringshypotesen inte kan jämföras med andra tänkbara förklaringar till att myndigheterna ägnar sig åt att kommunicera med omvärlden. Medialiseringen tas för given.
Frågeställningen här rör något mer begränsat. Med statistiska metoder undersöks varför en del myndigheter är mer inriktade på att nå ut i medierna än andra. Återigen består materialet av kommunikationsplaner och liknande dokument. Några myndigheter tar upp åtta olika aspekter av ”medialisering”, andra myndigheter är inte alls ”medialiserade”.
Förklaringarna söks bland olika myndighetsegenskaper, såsom antal anställda, lokalisering, ledningsformer samt hur ofta som myndigheten uppmärksammas i riksdagen respektive några dagstidningar.
Undersökningen dras med ett visst självförvållat bortfall. Innehållsanalysen av de digitaliserade dagstidningarna gick inte att genomföra för exempelvis en myndighet som Sida eftersom man inte kunde särskilja omnämnandena från det vanliga ordet ”sida”.
Den statistiska analysen gav ett tydligt utslag. Det är en speciell egenskap som förklarar varför den ena myndigheten är mer ”medialiserad” än andra. Denna faktor är vad författarna benämner ”management structure”. Myndigheter som leds av ”managers” är mer medialiserade än myndigheter som leds av ”field professionals”.
Men dessa beteckningar är vilseledande eftersom läsaren kan förledas att tro att professionsstyrda myndigheter skulle vara ett botemedel mot den jakt på uppmärksamhet som författarna tidigare har fördömt.
Men dessa myndigheter ledda av ”field professionals” är helt enkelt nämndmyndigheter. Det är en speciell kategori av specialiserade myndigheter som vanligen har domstolsliknande uppgifter. I denna grupp återfinns bland annat Domarnämnden, Fideikommissnämnden, Forskarskattenämnden, Gentekniknämnden, Konstnärsnämnden, Notarienämnden, Rederinämnden, Skatterättsnämnden, Statens ansvarsnämnd och Överklagandenämnden för högskolan.
Det är föga anmärkningsvärt att nämndmyndigheter av detta slag inte har lika stort behov av att kommunicera som Arbetsförmedlingen, Migrationsverket, Naturvårdsverket, Skatteverket och andra myndigheter med livliga omvärldskontakter.
Magnus Fredriksson och Josef Pallas har uppenbarligen lagt ner stor möda på sitt forskningsprojekt och de har publicerat sina resultat genom att utnyttja medialiseringens möjligheter. Men de empiriska resultaten är tämligen enkla, ibland på gränsen till det banala, och de braskande slutsatserna saknar i allt väsentligt stöd i mätningarna.
PS
Senare har jag publicerat en variant av detta inlägg hos Sveriges Kommunikatörer (24 juni 2015).
Därefter replikerade Fredriksson och Pallas (26 juni 2015).
Mitt svar (26 juni 2015):
Magnus Fredriksson och Josef Pallas framhäver ett av sina forskningsresultat som det mest centrala. En betydande majoritet av myndigheterna anger synlighet och anseende som ett uttalat syfte med sitt kommunikationsarbete, ”fler än de som lyfter fram effektivitet och demokrati två av ledorden för svensk förvaltningspolitik”. Detta förhållande anser de medföra ”risker” för svensk förvaltning.
Går man till deras rapport ”Med synlighet som ledstjärna” (2013) finner man att innehållet i myndigheternas kommunikationsplaner klassificeras i följande kategorier.
- ”Ryktbarhetens principer” (85 procent av myndigheterna) – att kommunikationen ska uttrycka myndighetens identitet, göra den synlig, påverka bilden av organisationen och skapa förtroende.
- ”Produktionens principer” (82 procent av myndigheterna) – att kommunikationen ska bidra till verksamhetens måluppfyllelse, vara välordnad, planerad och strategisk och koordinera verksamheten.
- ”Det civilas principer” (65 procent av myndigheterna) - att kommunikationen ska fungera som samhällsinformation, ge upplysning och service till medborgare, underlätta för journalisters granskning och faktasökande och redovisa resultat till uppdragsgivare. På så vis ska kommunikationen understödja samhällets demokratiska processer.
Ansvarsfulla forskare skulle inte göra mycket väsen av skillnaderna mellan 85, 82 och 65 procent. Huvudresultatet är att flertalet av de undersökta myndigheterna samtidigt strävar efter uppmärksamhet, vill vara effektiva och är inriktade på att bistå medborgare och journalister. Med andra urval, definitioner och val av policydokument skulle siffrorna antagligen se lite annorlunda ut men med relativt oförändrat huvudmönster.
Det spelar ingen roll hur ofta och i hur många sammanhang författarna upprepar sin tes att ”myndigheters varumärkesorientering och jakt på anseende” hotar ”många av de fundament som svensk förvaltning vilar på”. Detta påstående saknar faktastöd.
Ska man sammanfatta det som Fredriksson och Pallas har skrivit blir det så här: Det som är rätt är inte nytt och det som är nytt är inte rätt.
21 april 2015
Demokratins motståndare
Ett av målen för Sveriges säkerhet är att värna ”förmågan att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet samt mänskliga fri- och rättigheter”. På uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har jag tidigare skrivit en rapport om värnet av den demokratiska rättsstaten.
Diskussionen efter denna första rapport visade att det fanns behov att närmare kartlägga demokratins motståndare. På uppdrag av MSB har jag nu genomfört en studie av antidemokratiska riktningar. Jag har här i flera delar kunnat bygga på tidigare forskning, framför allt inom det statsvetenskapliga och idéhistoriska områdena. Men eftersom det, något överraskande, hittills inte funnits någon samlad översikt av detta slag innehåller rapporten också några nya bidrag till kunskapen om demokratins motståndare.
Länk till rapporten: Demokratins motståndare.
16 mars 2015
Vad får en myndighet säga?
Med jämna mellanrum dyker det upp en debatt om myndigheternas kommunikationsverksamhet. Ibland gäller diskussionen om myndigheterna bör syssla med opinionsbildning, ibland handlar det om myndigheterna bör anlita kommunikationskonsulter. Ofta råder det en osäkerhet om vad myndigheterna ska göra, får göra och inte får göra.
Ett av den borgerliga alliansens vallöften inför valet 2006 var att minska myndigheternas opinionsbildande verksamhet. Efter regeringsskiftet tillsatte regeringen en utredning som fick i uppdrag att komma med närmare riktlinjer. Förvaltningskommittén stannade dock vid några allmänna synpunkter och debatten som följde blev inte särskilt klargörande. Det finns fortfarande en osäkerhet om vilka ramar som gäller för myndigheternas kommunikation.
Enligt min mening är det föga meningsfullt att knyta diskussionen kring begreppet ”opinionsbildning”. Varje statligt ingripande har ett, direkt eller indirekt, element av opinionsbildning. Lagstiftning förändrar attityder och beteenden. Finansmakten påverkar de ekonomiska incitamenten för hushåll och företag. Det obligatoriska skolväsendet kan ses som ett gigantiskt informationsmaskineri i statlig regi.
Gränsen bör i stället dras mellan allmänintresse och särintressen. Myndighetens uppgift är att värna allmänintresset, såsom det har definierats av regeringen och riksdagen. Däremot ska myndigheterna inte plädera för några särintressen eftersom detta skulle bryta mot regeringsformens portalstadgande att alla förvaltningsmyndigheter ska iaktta ”saklighet och opartiskhet”. Denna objektivitetsprincip är grundläggande för en rättsstat.
De pågående förändringarna inom medier och kommunikationsteknologi får stora konsekvenser för den offentliga sektorns kommunikation. Tidigare kunde en myndighet passivt avvakta tills några journalister dök upp och läste dokument eller ställde frågor. I dag måste myndigheterna i mycket högre grad organisera sin informationsspridning på egen hand. Därmed stiger myndigheternas behov av resurser och kompetens och därmed även efterfrågan på kommunikationstjänster.
Förändringen drivs också att medborgarna, inte minst yngre generationer, numera tar snabb tillgång till information som en naturlig rättighet och tar det för givet att man ska kunna komma i kontakt med myndigheterna på ett enkelt sätt.
Därmed står myndigheterna inför helt andra krav än bara för några årtionden sedan. Professionell kommunikation har blivit en central del i myndigheternas verksamhet. En välfungerande kommunikation underlättar inte bara kontakterna mellan en myndighet och dess olika intressenter utan bör också ses som bidrag i de allmänna strävandena efter öppenhet, saklighet och medborgarnas delaktighet i samhällslivet.
Mer om myndigheternas kommunikationsuppdrag: läs här.
10 mars 2015
Maktutredningen i fulltext
Så har Kungliga biblioteket stora projekt att digitalisera SOU-serien kommit fram till 1990. Därmed finns nu Maktutredningens huvudbetänkande Demokrati och makt i Sverige (SOU 1990:44) i pdf-format.
Det har alltså gått ett kvarts sekel sedan vi kom med våra slutsatser om hur de pågående samhällsförändringarna, särskilt internationalisering och individualisering, påverkade den svenska folkstyrelsen. Många av beskrivningarna har nu hunnit bli föråldrade, men en del principresonemang är alltjämt aktuella. Så här formulerade vi avslutningen:
"En huvudfråga när det gäller att finna en ny balans mellan ett samhällscentrerad och en individcentrerad syn är hur man kan förena önskan om social trygghet på grundval av gemensamma ordningar med önskan om individuell valfrihet. Ytterst är detta en fråga om hur man kan kombinera fria personliga val med solidarisk gemenskap."
Det kan man fortfarande fråga sig.
Länk till SOU-rapporten: http://libris.kb.se/bib/17112210
Den slutgiltiga förteckningen över Maktutredningens alla publikationer finns att läsa här.
Artikel om KB:s digitaliseringsprojekt: läs här.
3 mars 2015
Putins kommunikationstrick
Så gick ännu en februarihelg med sträcktittande på House of Cards. Den tredje säsongen handlar inte bara om amerikansk inrikespolitik utan också om förhållandet till Ryssland. President Underwood tar emot sin ryske motsvarighet Petrov på ett statsbesök i ett försök att värma upp samarbetet mellan de båda länderna.
Som present får Petrov en surfbräda med utsmyckning av konstnären Tomas Vu. ”Jag har hört att ni har börjat surfa”, försöker Underwood. Men initiativet faller platt till marken. ”Mest så att jag kan posera för foton”, svarar Petrov avmätt. ”Det imponerar på ungdomarna.”
Parallellen med Putin är uppenbar. Boken jag samtidigt läser råkar vara ”Mr. Putin: Operative in the Kremlin” av Fiona Hill och Clifford G. Gaddy vid Brookings-institutet. Denna med rätta hyllade biografi tränger med källkritisk blick igenom myterna kring Rysslands president. Kvar står bilden av en kallhamrad taktiker.
Presidenten och hans PR-team har under åren framställt Putin i en serie olika roller, som storviltsjägare, naturvårdare, nattklubbssångare, brandman och sportdykare. Dessa iscensättningar fyller viktiga syften. De riktar sig till noggrant utvalda målgrupper som definierats med hjälp av opinionsundersökningar. Presidenten skaffar sig därigenom ett personligt förhållande till olika befolkningsgrupper. Avsikten är inte att visa vem Putin egentligen är utan att visa honom som publiken vill att han ska vara. Så skapas drömmen om presidenten som en handlingens man, en ledare som klarar alla situationer.
Kommunikation är inte bara ett politiskt instrument i rysk inrikespolitik utan också i landets aggressiva utrikespolitik. Rysslands psykologiska operationer bygger ofta på förfalskade bilder och hårt selekterad information. Spridningen underlättas av sociala medier och bilder som delas viralt utan källkritik. Desto mer heroiska framstår initiativen att motverka propagandan genom faktakontroll, som till exempel www.stopfake.org.
BLOGGARKIV
2014
- oktober
- september
- juni
- maj
- april
