18 juni 2014
Global public service
Så händer det igen. Som samhällsintresserad medborgare söker man förgäves efter en nyhetsförmedlare som går ett steg vidare. Islamistiska rebeller erövrar delar av Irak. Vad händer på fältet? Vad sker just nu, de närmaste dagarna och i lite längre perspektiv? Vad vill de, ta Jordanien också, kanske Israel? Hur skulle ett sådant kalifat fungera? Vilken roll spelar saudierna? Hur påverkas regionen? Och så vidare.
Visst gör Ekoredaktionen stora insatser, har snabbt en reporter på plats. Televisionens nyheter ger ytterligare en del av bilden. Men det går åt mycket tid för att leta själv. BBC naturligtvis, bitar också från France24, Le Monde och tyska veckomagasinet Focus några dagar senare. Sedan Obamas korta kommentar på Vita husets hemsida och senator McCains arga och uppgivna tal på C-Span. I några klipp på Youtube visar rebellerna själva upp sina shariadomstolar i Syrien.
Samma sak i början på året med Ukraina. Vad hände egentligen när presidenten lämnade landet och en ny regering tog över? Pusslet består av Kyivpost, Moscow Times, en amerikansk juristblogg, Lavrovs anförande i FN:s säkerhetsråd, ett expertseminarium på Utrikespolitiska institutet och ett antal andra källor. Det tar tid och kraft, även för en forskarvan statsvetarprofessor.
Vad jag saknar är global public service. Det borde finnas en kontinuerlig och pålitlig nyhetskanal på engelska. En global kombination av Ekoredaktionen, Studio Ett, Konflikt, Rapport, Aktuellt och deras nordiska motsvarigheter: Dagsrevyen, TV-avisen, YLE nyheter och vad de heter.
Kunde inte detta blir Nordens bidrag till det globala offentliga rummet? En självständig nyhetskanal med Norden som bas och de nordiska public service-bolagen som huvudmän.
Ingen halvmesyr utan en rejäl satsning på kvalitet, omfattning, global räckvidd och avancerad teknik. En stor central nyhetsredaktion och specialredaktioner för ekonomi, vetenskap, kultur, sport och annat. Lokalredaktioner i alla världsdelar. Nordiska chefer men annars global rekrytering som går ut på att locka de allra bästa journalisterna, också de unga talangerna.
Man kunde tänka sig en enkel matrisorganisation. På ena ledden centralredaktionen och specialredaktionerna. På andra ledden plattformarna: webben som huvudmedium, särskilda format för ungdomar och skolor, ordentlig plats för dokumentation och fördjupningar och, inte minst, en allmän televisionskanal och en radiokanal med kontinuerliga sändningar dygnet runt. Kabel- och internetoperatörer världen över skulle erbjudas att ta in dessa kanaler gratis i sina nät. Man kan tänka sig en enkel tablå byggd på halvtimmar: tio minuter senaste nytt plus tjugo minuter specialtema (varav tio minuter nyheter och tio minuter fördjupning), med möjlighet att snabbt byta ämne i händelse av stora nyheter.
Finansieringen borde kunna gå att ordna enkelt. Idealt sett borde det hållas en folkomröstning över hela Norden. Är du beredd att avstå en hundralapp om året till global public service? Det skulle bli de nordiska folkens gåva till världen. I värsta fall får man gå via de vanliga kanalerna och höja licensen, mottagaravgiften eller vad det heter, med hundra kronor. Omkring 20 miljoner invånare i vuxen ålder ger två miljarder kronor. Det räcker i alla fall att börja med. Sedan finns det säkert penningstarka och idealistiska stiftelser och sponsorer som vill ge villkorslöst driftstöd.
Styrelsen kunde bestå av cheferna för de nordiska public service-bolagen. Specialredaktionerna kunde decentraliseras till olika nordiska länder. Men bolagets och centralredaktionens lokalisering är viktig. Låt en internationell och oberoende juristpanel bedöma vilket av de nordiska länderna ger allra bäst förutsättningar för oberoende kvalitetsjournalistik när det gäller yttrandefrihet, källskydd, meddelarfrihet och redaktionell integritet. Bara det att få se utfallet av en sådan tävling vore värt ett försök att dra igång ett djärvt projekt som faktiskt kunde påverka nyhetsförmedling och därmed demokratiutveckling i global skala.
/Olof Petersson
10 juni 2014
Hej då ämbetsverk, tjänstemän, handikappade och utlänningar
Efter några år är det dags för en ny upplaga av en förvaltningslärobok (”Den offentliga makten”). Det blir åtskilliga aktualiseringar, ändringar och tillägg. Mycket är sig likt. Ingen ny förvaltningslag, regionfrågan fortfarande olöst, grundlagarna om tryckfrihet och yttrandefrihet lika gammaldags teknikberoende.
Arbetet med texten innehåller mycket sök och ändra ord. Det offentliga språkbruket förändras ständigt. Lagtexterna byter ut gamla ord och begrepp.
”Ämbetsverk” används inte längre som officiell beteckning. Studenterna behöver därför inte längre lära sig de särskiljande dragen för denna kategori av statliga förvaltningsmyndigheter.
”Ämbetsmän” och ”tjänstemän” får vara kvar i några historiska avsnitt men i dagens statsförvaltning finns det inte längre några tjänster, bara anställningar. Så det får bli ”myndighetschefer”, ”handläggare”, ”statligt anställda”, ”den offentliga personalen” eller vad som passar i sammanhanget.
”Handikapp” har i lagspråket bytts ut mot ”funktionshinder”. Säkert ett framsteg, liksom på 1960-talet då ”handikappad” ersatte ”vanför”.
”Utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare” (när det gäller flertalet fri- och rättigheter). Så stod tidigare i regeringsformen. År 2011 ersattes ”utlänningar” av ”andra än svenska medborgare”.
Ordbrukspolitiken är viktig. Orden styr makten över tanken. Så den som har makten över språket har också en makt över tanken.
6 juni 2014
Franska ungdomar: utanför och engagerade
En ungdomsundersökning i Frankrike har sitt intresse därför att den visar på en utbredd känsla av utanförskap. En majoritet av de franska 18-34-åringarna har uppfattningen att samhället inte ger dem möjlighet att visa vad de egentligen kan. De känner sig främmande för den etablerade partipolitiken och säger sig vara beredd att delta i en revolt (Le Monde 26/2 2014).
Men undersökningen är också intressant för hur den genomfördes. En fransk tevekanal stod bakom och över 200 000 ungdomar besvarade enkäten. Det verkade som om många hade sett fram emot ett tillfälle att någon lyssnade på dem. Den höga svarsfrekvensen förklaras också av att de som besvarade enkäten direkt kunde se hur andra hade svarat på samma fråga: ”Du tillhör en grupp bestående av X procent som har svarat likadant.”
Så här finns ännu en bekräftelse av interaktivitet och möjlighet till eget deltagande är en nyckel till god kommunikation i dagens samhälle.
http://generation-quoi.france2.fr
6 juni 2014
Det glömda valet
Söker man på nätet efter ”det glömda valet” dyker det upp flera alternativ. Kyrkofullmäktigevalet kommer ofta upp. Europavalet finns också med, om än inte så mycket nuförtiden. Och så kommer landstingsvalet, med all rätt.
”Valet som glömdes bort” heter en rapport om landstingsvalet i Stockholm 1985 (Österman & Bernow 1986). Intervjuerna visade att bara ett minoritet hade reda på vad partierna stod för i landstingspolitiken. Forskarna drog en bister slutsats: ” Om väljaren skall vara i stånd att göra ett rationellt val utifrån sina preferenser i sakfrågor och utifrån en rimlig bedömning av hur makten utövats under mandatperioden så tycks förutsättningarna för ett sådant beteende i landstingsvalet vara tämligen bräckliga.”
Tämligen bräckliga verkar förutsättningarna har förblivit. Statsvetaren Anders Lidström har undersökt de norrländska landstingsvalen 2010: ”Det är tydligt att landstingspolitiken hamnar i skymundan i förhållande till de andra två valen och skulle därför kunna betraktas som ett andra rangens val. Sannlikt sker mindre av självständig åsiktsbildning och ansvarsutkrävande i anslutning till landstingsvalen än vad som är fallet när det gäller riksdags- och kommunalval.”
Jag har gått igenom tillgängliga undersökningar om de svenska landstingsvalen. Slutsatserna pekar i samma riktning. Landstingsvalet är fortfarande det glömda valet.
6 juni 2014
Partitest
Vid förra riksdagsvalet var det ungefär var fjärde väljare som gjorde något av mediernas partitest. Tekniken är i princip enkel. Väljaren uppger sina åsikter i ett antal sakfrågor och så räknar programmet ut vilket parti som ligger närmast.
Det är inte bara svenska medier som upptäckt den här tekniken. Wahlkabine i Österrike, Wahl-O-Mat i Tyskland, Vote Compass i Australien och EU Profiler i europeisk skala är några syskon.
Känner man statsvetare är man inte förvånad att detta har blivit ett livaktigt forskningsfält. I internjargongen är partitest kända som VAA, Voting Advice Application. Nyligen utkom samlingsvolymen “Matching Voters with Parties and Candidates: Voting Advice Applications in Comparative Perspective” (Garzia & Marschall 2014).
Utvärderingarna visar att partitest är mycket känsliga för vilka åsiktsfrågor som man väljer ut, hur avståndet mellan individ och parti räknas ut och ett antal andra metodproblem. Den som låter sitt partival styras av ett partitest överlämnar i praktiken sin röstmakt till några journalister och experter.
