Statsvetarna Gissur Ó Erlingsson och Mikael Persson skriver på DN Debatt (21 maj) att det är fel att beskriva de politiska partierna som att de är i kris. Enligt artikeln har partiernas medlemsras nu hejdats och stabiliserats. ”De senaste åren har till och med en svag ökning kunnat skönjas.” Men denna slutsats har inte stöd i författarnas egna data, skriver statsvetaren Olof Petersson.
Ett sätt att mäta hur många svenskar som är med i politiska partier är att utgå från den intervjufråga som brukar finnas med i valundersökningarna. I dessa data syns ingen ökning. Tvärtom var 2010, den senast tillgängliga mätningen, en bottennotering.
Ett annat sätt att uppskatta antalet partimedlemmar är att utgå från partiernas egna medlemssiffror. I stället för att själva samla in dessa data tar författarna en genväg och förlitar sig på Wikipedias sammanställning. Dessa sifferuppgifter har ett osäkert källvärde och innehåller dessutom luckor.
Möjligen kan man dra slutsatsen att partiernas medlemsminskning inte har samma dramatiska fall som under 1990-talet. Men det går inte att blåsa faran över och säga att man kan skönja någon ökning.
Tvärtom finns det fortfarande stöd för den slutsats som vi drog i Maktutredningen för snart ett kvarts sekel sedan. Medborgarna blir allt mer kunniga, kritiska och aktiva, men på andra arenor och via andra kanaler än de traditionella partierna. De politiska partiernas bristande medlemsförankring och tilltagande rekryteringsproblem är fortfarande ett centralt problem för den svenska folkstyrelsen.
Olof Petersson, statsvetare, ordförande för Maktutredningen 1985–1990
