POLITIKERFÖRAKT NÄRS AV FÖRDOMAR

David Karlsson och Mikael Gilljam, red.:
Svenska politiker. Om de folkvalda i riksdag, landsting och kommun.
Santérus örlag 2014.

Tidskriften Respons, 6, 2014

Ett politiskt parti får sin idémässiga profil genom sin värdegrund, sina politiska ställningstaganden och sitt valbudskap.

Sverigedemokraternas värdegrund är kulturkonservatism. Sverigedemokraternas profilfråga är motståndet mot Sveriges invandringspolitik. Sverigedemokraternas valbudskap 2014 hade visserligen inslag av kulturkonservatism och invandringsmotstånd men huvudtemat var misstron mot politiker.

Sverigedemokraternas skickligt utformade valfilm ”En längre film om oss” slog an tonen. Svenskarna har blivit bekväma och slagit sig till ro. ”Vi har tagit hela vårt Sverige för givet.” Det är politikerna ”och den självutnämnda samhällseliten” som bär skulden för dagens problemfyllda samhälle. Men de är inte ens medvetna om problemen. Politikerna ”är mest upptagna av tillsammans med sina PR-byråer och köpta experter pussla ihop rapporter och reklamkampanjer för att sopa igen de förödande resultaten av sin egen politik”.

Därmed faller Sverigedemokraterna in i populistpartiers klassiska argumentationsmönster. Folket har bedragits av eliten. Det politiska etablissemanget håller ihop och är i stort sett överens om vilken politik som ska föras. Politikerna lovar runt men håller tunt. Den politiska klassen är mer eller mindre korrupt och drivs främst av att gynna sig själv.

Som Herbert Tingsten påpekat är det verklighetsomdömen snarare än värderingar som ger en politisk ideologi dess särprägel. Det gäller också populismen. Påståendena om hur politiker är, tänker och agerar kan därmed prövas mot verkligheten.

Lägligt nog har det just utkommit en stor undersökning av svenska politiker. Statsvetare vid Göteborgs universitet har under åren samlat ihop en internationellt sett unik databas över riksdagsledamöter och fullmäktigeledamöter i landsting och kommuner. Huvudkällan är politikernas egna svar på intervjuer och enkäter. Riksdagsledamöterna har intervjuats efter i stort sett varje val sedan 1969. Samtliga folkvalda i kommuner och landsting tillfrågades 2008 och 2012. Svaren ger en satellitbild av de cirka 15 000 svenskar som är folkets representanter i stat, landsting och kommun.

Vilken roll spelar de folkvalda politikerna i vårt politiska system? Det är den fråga som bokens redaktörer David Karlsson och Mikael Gilljam låtit vägleda de medverkande i forskningsprojektet. Analysmetoden är genomgående statistisk, med dess fördelar av överblick och systematik och nackdelar i form av schematisering och nyansfattigdom. Det är många aspekter av det politiska ledarskapet som inte låter sig fångas i siffror och tabeller men intervjumaterialet är ändå tillräckligt rikt för att man ska kunna teckna ett detaljerat porträtt av den svenska politikerkåren.

Trots alla metodreservationer, indexkonstruktioner, korrelationsberäkningar och signifikansprövningar är bokens huvudresultat enkelt och kristallklart. Sverigedemokraterna har fel. Populismens ringaktande påståenden om politikerna håller inte för närmare granskning. Politikerföraktet närs av fördomar.

David Karlsson och Mikael Gilljam vänder sig mot bilden av svensk politik, särskilt kommunalpolitik, som alltmer ideologilös och mittenorienterad, som samförståndsorienterad snarare än konfliktbetonad och som alltmer generalistisk snarare än intressegruppsbaserad. Tvärtom finns det betydande åsiktsskillnader mellan partierna i riksdag, landsting och kommuner i centrala ideologiska frågor.

Partierna är polariserade i många centrala frågor, de politiska konfliktlinjerna är skarpa och blockpolitiken har skärpts under senare år. Det stämmer inte att partierna blir mer och mer utsuddade genom att vädja till breda och diffusa väljargrupper. Partierna representerar aktivt olika sociala grupper. Partilojaliteten är stark bland politiker på samtliga nivåer.

Det visar sig också att valen faktiskt fungerar så att partierna för fram olika politiska alternativ. Vem som vinner eller förlorar ett val blir också avgörande för vilken politik som sedan förs. Bilden av att politiska konflikter inte existerar i den pragmatiska lokala demokratin stämmer inte. Konflikter är i högsta grad närvarande också i kommunpolitiken.

Många väljare lever i föreställningen att politikerna sviker genom att bryta sina vallöften. Elin Naurin kan emellertid visa att politikerna i hög grad anstränger sig för att hålla vad de har lovat. Därmed uppfylls en viktig förutsättning för att den representativa demokratin ska fungera som det är tänkt.

Också bilden av att korruptionen breder ut sig måste modifieras. Det finns förvisso en svårundersökt gråzon där olika former av partiskhet kan förekomma. De allvarliga fallen av politisk korruption i Sverige utgör dock sällsynta undantag. Svenska politiker är som regel hyggliga och hederliga människor som gör så gott de kan.

Den granskningskommission som tillsattes efter korruptionsmisstankarna i Göteborg påstod att det var ”Göteborgsandan” och dess samförståndskultur som låg bakom missförhållandena. Men med sin tillgång till systematiska data kan forskarna Carl Dahlström och Anders Sundell tillbakavisa denna gissning. Analysen visar tvärtom att det inte finns något samband mellan å ena sidan politisk samförståndskultur och å andra sidan tendenser till korruption och partiskhet i en kommun.

Bokens författare är medvetna om att deras resultat på många punkter strider mot invanda och allmänt vedertagna uppfattningar. De varnar för att vanföreställningarna kan bli självförstärkande och självuppfyllande. Men de skeva bilderna av verkligheten kan korrigeras.

Politikerna själva har ett stort ansvar. David Karlsson och Mikael Gilljam påpekar att de kan bygga politiska institutioner och arbetssätt som tydliggör partiernas ideologiska bredd och inte fördunklar genom att skapa oklara ansvarsförhållanden.

Ansvaret ligger också på dem som har till uppgift att granska politiken och politikerna. Massmedier och offentliga institutioner kan genom saklig granskning sticka hål på myter och fördomar och därigenom se till att medborgarna får en mer rättvisande bild av hur politiken faktiskt fungerar.

Boken avslutas med en självkritisk reflektion. Det ligger ett stort ansvar på samhällsforskningen. Forskarna måste fortsätta att följa de svenska politikerna och hur de reagerar på de stora förändringar som nu äger rum i politikens omvärld.


Olof Petersson
Statsvetare